Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
höstas å Dramatiska teatern gaf en serie dylika
uppläsningar, syndade genom att gifva för mycket,
åhörarnas fantasi fick intet spelrum och den ur
sin miljö lösryckta sceniska bilden verkade som
öfverdrift. I det stora hela kan det sägas, att
August Lindberg lyckades balansera på den smala
skiljovägen mellan deklamation och dramatisk
framställning; endast en och annan gång märktes
en tillfällig öfverhalning åt den ena eller andra
sidan, något som dock icke förmådde störa
intrycket af det hela. De sparsamma och
behärskade åtbörderna hade ofta en förvånansvärd
förmåga att antyda den sceniska bilden — särskildt
förtjäna härvidlag att framhållas scenerna mellan
Prospero och Ariel — tonläge och diktion angåfvo
utan ansträngning växlingen mellan de talande, af
hvilka de flesta voro lika fint som säkert
karaktäriserade. Minst lyckadt var kanske minspelet,
som lätt fick något grinigt; skådespelaren har här
ett otacksamt och stelt material att behandla. För
Ariels luftiga och nyckfulla tal, förträffligt
karak-täriseradt i dess sångbara rytm, pressades
stämman något för ansträngdt upp i höjden, och
Mi-randas barnsliga stämma sväfvade lätt öfver i
sentimentalitet. Här kunde skådespelaren nöjt sig
med att låta diktionen karaktärisera mer än
röstläget. Utmärkt, med stark och gripande patos
återgafs däremot Calibans gestalt, af skådespelaren
enligt min åsikt med full rätt fattad som
genomgående tragisk, vackert antyddes Prosperos
själsliga lugn och höghet, och åt Trinculos och Ste-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
