Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gripande uttryck för den sjäiavånda, under hvilken
hennes verkliga natur håller på att bryta sig fram
— det är dock icke det som gör denna
framställning så enastående. Nej, det är den tredje
aktens uppgörelsescen, Noras uppgörelse, icke med
Helmer, utan med sig själf, och allt det i de
föregående akterna som förebådar och förbereder den.
Det är de stunder, då det djupa, själfulla, af allt
omkring henne oberörda allvaret faller öfver Noras
ansikte, då hennes blick blir inåtvänd eller
fjärrskådande och hennes mun får ett drag af barnslig
smärta. Och sådan är hon från början till slut
i denna underbara tredje akt. Det skärande
ångestskriet, då Helmer kommer ut med brefvet
i sin hand, uppvaknandet, då hon ser att han icke
är den man, som hon älskat, då han försvinner
för henne, och hon blir medveten om sin
ensamhet, allt detta skildradt utan ett ord, utan en
rörelse, blott med blickens uttryck, och så
stillheten, adeln, den rörande sanningstörsten hos
henne, då hon försöker förklara för honom och
för sig själf, hvarför hon icke längre kan stanna
hos honom! Det är som om hon aldrig hade talat
förr, orden äro icke längre detsamma för henne
som förr, medel att vinna något eller undgå något,
utan de äro fyllda af en ny, underbar mening,
och hon blygs nästan att uttala dem, ber om
förlåtelse när de synas för stora, för fordringsfulla.
Och vackrast af allt: hennes sätt gent emot honom,
detta, att hon äfven nu bevarar sin kvinnliga
mjukhet och vekhet, söker skona honom, har en bön
om förlåtelse i hvarje hårdt ord som måste sägas,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
