Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mer, har man ganska svårt att välja sin position,
ty man sväfvar i ovisshet om författarens egen
position, vet icke från hvilken utgångspunkt han
själf gått till författandet, hvad han menar och
hur han vill att hans skådespel skola uppfattas.
Är det dramer med litterära och konstnärliga
anspråk, eller är det ett återgående till det gamla
folkskådespelet, byggande på sceniska
godtköps-effekter, slående på lättrörda sensationella och
patriotiska strängar? Det är ett underligt
sammelsurium af båda delarna. I ena ögonblicket offrar
Strindberg med en nästan besvärande oblyghet
åt det seqare, i andra ögonblicket offrar han den
tämligen gifna scenlyckan på det förras altare.
Ett par exempel: 1 andra aktens första tablå,
den i sceniskt afseende effektfullaste af dem alla,
slutar författaren den lifliga och upprörda taflan
med ett äkta sensationsnummer. Han låter
Sveriges ärkebiskop, Arendt Clementson, om hvilken
man förut icke erfarit annat än att han i ett
dryckeslag dansat på bordet, ensam på
borggården, man vet icke hvarför, omhvärfd af lågor,
som uppkommit, man vet icke huru, förbanna sitt
eget kött som inledt honom i frestelse, och
därefter störta sig i lågorna.
Det är en liten helvetesscen, som nu
fullständigt förlorade sin verkan, därför att helveteselden
bestod af ett par små beskedliga brasor i tvenne
källargluggar. Men afsikten kan icke gärna
misskännas. I sista tablån däremot låter han med
en icke mindre förvånande blyghet Engelbrekt gå
ut i kulissen för att mottaga dråpslaget och sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
