Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
medlen. Och att gestalten blott är antydd, aldrig
fullt utförd, aldrig psykologiskt fördjupad, finner
jag icke vara något konstnärligt fel, snarare
tvärtom. Åskådarens fantasi har dock på förhand
ett så rikt stoff att röra sig med, att den blott
behöfver ledas i rätta riktningen, för att utfylla
de fasta om också tunna konturerna, gestalten
har i sig själf en sådan tragisk storhet och ett
sådant mänskligt djup, att man är tacksam, då
författaren endast med försynthet rör vid den.
Ett fel är däremot då bilden såsom i den sista
akten splittras sönder i småaktighet och strunt,
då konungen innan han går till sin anade och
efterlängtade död veklagar öfver anonyma
smäde-skrifvelser, kvinnognabb och Gud vete hvad dessa
underliga depescher innehålla. Det är ett
bristande sinne för proportionerna som tar sig
uttryck häri, en oförmåga att skilja på stort och
smått, väsentligt och oväsentligt. Därigenom föll
den sista akten nästan utan någon verkan till
marken.
Såsom af ofvanstående framgår, sätter jag
»Karl XII» åtskilligt öfver flertalet af Strindbergs
senaste dramer. Mer än ett utkast är det dock
icke; det verkar ofullbordadt, nyckfullt och
stundom meningslöst, ett hastverk med genialiska
glimtar. Alla bifigurerna, som kunde utfylla
bilden, förklara och åskådliggöra, äro blott
skisserade, komparser, som komma och gå, tillfälliga
språkrör för författaren, utan inre lif. Bäst äro
då kvinnorna, här har författaren åtminstone haft
aggets och försmädelsens intresse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
