Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
måttet af sina krafter, söka förverkliga. Att »spela
naturligt» är för närvarande det eftersträfvade
idealet på den norska nationalscenen, det tränger sig
äfven efter åskådandet af endast ett par
föreställningar, starkt på främlingen, kanske så mycket
starkare, som han saknar den ofta skymmande
personliga kännedomen om de enskildes naturell,
vanor öch ovanor. Att detta är och bör vara det
grundläggande, för all god skådespelarkonst, kan
det icke falla någon in att bestrida; man skulle
blott vilja varna för den tron, att därmed allt vore
vunnet. Vi hafva här i Sverige pröfvat på, hur ett
sådant spelsätt kan urarta, blifva något hämmande,
på sitt sätt konventionellt, något som lämnar vida
fält af den dramatiska konsten obrukade, och som
man därför ånyo en gång måste arbeta vidare på
och ut öfver. Det viktiga härvidlag är insikten
om att det s. k. naturliga spelsättet hänger samman
med en viss art af dramatik, är naturligt för detta,
men verkar som onatur, då det gäller tolkandet af
andra uppgifter. Faran är att man förgäter de
starka färger, den skarpa profilering, den
stiliserade naturlighet, som scenens konst kräfver, och
närmar sig det likgiltiga, det utslätade och
intetsägande i sin sträfvan att vara sann.
I framförandet af »Kongen» trädde både
förtjänsterna och bristerna af detta spelsätt starkt
i dagen. Det låg en naturlighet, en frihet från patos
och uppstyltning öfver ensemblen, som är i hög
grad prisvärd — men det saknades något af den
höghet, den idealisering af enskilda moment, som
skulle låtit dramats skönheter komma fullt till sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
