Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rörande, halft retsam naivitet förtydliga
Shakespeare. Ett löjligt exempel därpå är då han i
första scenen med Rosencrantz och Gyldenstern
i den berömda repliken: »och himlen, detta
strålande firmament, besatt med gyllene eldar»
inflickar: »om natten besatt» o. s. v. Alla sådana
kommentarier — och det fanns flera — äro absolut
förkastliga. Men Lindberg har en förmåga att
snabbt och omedelbart vinna förlåtelse för sina
synder. Framställningens höjdpunkter betecknas
nu som förr af den så mänskligt och vackert
tolkade scenen med Ofelia, scenen med modern och
scenen vid grafven i femte aktens början.
Skådespelaren var hela aftonen föremål för en varm
och liflig hyllning från den honom så länge
mot-sträfviga Stockholmspublikens sida.
Birollerna, som i detta drama fullständigt
underordnar sig den dominerande hufvudrollen,
utfördes ganska jämnt af teaterns välkända
ordinarie krafter, utan att någon dock åstadkom något
särskildt anmärkningsvärdt. Af dem, som voro
nya i sina uppgifter, må nämnas herrar Eliason
och Barcklind, af hvilka den förre utförde
konungens roll, åt hvilken han gaf en god yttre gestalt
och en karaktäristik, där svekfullheten doldes af
en slags rå, skroderande trovärdighet, som dock
fick ett väl monotont uttryck, den senare gaf
Laertes roll med kraft och fart, men alltför stor
simpelhet, särskildt i diktionen. Herr Riego
åter-gaf Poloniurs, roll med dämpad komik, i flera
detaljer af god verkan, herr Baeckström med lugn
humor ’dödgräfvarens roll och fru Fahlman och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
