Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Hamlet» på Svenska teatern.
17 sept.
Svenska teatern uppförde i går »Hamlet» med
August Lindberg som gäst. Salongen var fullsatt
och publiken följde med oförtröttadt intresse det
fängslande och djupsinniga dramat, hvars
tjusningskraft synes oförvissnelig och som för hvar
gång man återser det talar lika starkt till fantasi,
känsla och tanke. August Lindbergs
framställning var i sina hufvuddrag naturligtvis densamma,
som man förut känner, med påfallande fel och
djupt liggande förtjänster, bjärta egendomligheter,
bizarrerier här och där, naiviteter någon gång,
men burna af ett personligt lif och en
entusiastisk hängifvenhet, som stundom slår ut i klar och
lysande låga och allt igenom intressera, roa eller
gripa. Dock synes den mig ojämnare än hvad
jag minnes den från det senaste framträdandet
å Dramatiska teatern; det var som om
skådespelaren icke lyckats riktigt smälta samman de
moment, hvari han sökt sig fram till förnyelse.
Talets naturlighet drefs stundom ända till onatur,
genom ett svindlande tempo och en flyktighet i
accentuering, som närmar sig vårdslöshet och
dessutom var förenad med godtycklig omstöpning
af originaltexten. Benägenheten att falla in i ett
jämrande tonfall, en upp i diskanten stigande
skala, var större än då och måste bestämdt
motarbetas. Sin manlighet får Hamlet aldrig förlora
— svagheten får aldrig öfvergå till pjunk. Och
å andra ställen försöker Lindberg med en halft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
