Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
intryck. Det är ett par parallelldramer,
framsprungna ur samma motiv, byggda på samma
tankegång, och så i viss mån kompletterande
hvarandra. Så intressant som det är att se dem på
detta sätt ställda till åskådning bredvid hvarandra,
så får man dock ett än klarare och bestämdare
intryck än vid läsningen af att här ett stort och helt,
utåt sig vidgande, inåt fördjupadt drama, blifvit
bortfuskadt och i stället tvenne halfheter kommit
till världen, hvilka man väl kan passa ihop, men
icke alls göra till en lefvande och organisk helhet.
I »Laboremus» saknar man den fasta och klara
yttre gestaltning, hvari Björnson annars är en
mästare. Författaren har själf förnekat, att dramat
rymmer någon mystik; för att icke tvista om ord
har man att nöja sig med det påståendet, att
handling och karaktärsskildring flöda ut i lyrik, och att
symboliken, särskildt mot slutet, växer frodigt och
oansadt öfver själfva den dramatiska stommen.
I »På Storhove» däremot är allt handling, lutter
realiteter: här saknas icke endast mystik, utan
äfven förklarande och motiverande själsskildring.
Man har samma intryck som då man första gången
befinner sig i ett främmande hus; man skönjer alla
konturerna af familjens och de enskilda
medlemmarnas karaktärer och öden, men man känner dem
icke i grund; så godt som alla de uppträdande
personerna i »På Storhove» förbli främlingar för
åskådaren, man har icke kommit dem stort
närmare då ridån faller än man var då den gick upp.
De båda dramernas kvinnliga hufvudpersoner:
Lydia och Maria, äro icke blott släkt med hvar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
