Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
andra, de äro i konceptionen en och samma, fast
sedan särskilda och utbildade till olika
individualiteter. I dem båda afslöjar och bestraffar Björnson
det mot kulturen fientliga, vildheten och det
obehärskade driftlifvet i vår natur, förstörelselustan.
Hos Lydia är denna förstörelselusta förbunden med
de erotiska drifterna, hos Maria är den en kall,
meningslös drift, som i erotiken blott ser ett af
medlen att finna tillfredsställelse. Hon är ett
väsende utan det minsta spår af moraliska begrepp,
hon vill intet annat än roa sig. Dessutom är hon
feg, strykrädd som ett barn, men hon har något
af konstnär i sig, förstår att roa andra på samma
gång som hon roar sig själf.
I främsta rummet genom det sätt, hvarpå dessa
båda kvinnoroller utfördes, blef aftonen ur scenisk
synpunkt en af de intressantaste under hela
gästspelet. Fru Wettergren som Lydia, fru Dybwad
som Maria nådde här det högsta af lefvande och
åskådlig människoskildring, som de hittills under
dessa båda veckor visat oss. Det erotiskt fångande,
tomhetens sugande makt, det »Undine»-artade kom
ypperligt fram i fru Wettergrens framställning,
särskildt i de båda första akterna; det var en mycket
intelligent, af apparition, stämma och temperament
stödd prestation, som bättre än någon föregående
häfdade skådespelerskans stora anseende i hennes
hemland. Och fru Dybwads skildring av Maria var,
sedan väl inledningsscenen, ännu något trefvande
syntes det mig, gått förbi, präglad af en sällsynt
fantasiens formande och lifgifvande kraft. Bilden
var ytterst djärft gifven, med en vildhet, skärpa och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
