Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
står, som bekant, mellan »Gengångare» och
»Vildanden», diktarens dystraste och hans bittraste verk.
Det skapades i vrede, men en vrede, som befriade
och lättade, slog ut i skratt och öfverdåd,
flammade och lyste, innan den ännu hunnit äta sig
inåt, förtätas och förbittras. Det finnes i den
femte akten ett par repliker, om försmädelsen,
som sätter sig fast under hjärteroten, ligger och
gnager och suger till sig sura safter — hvilka
visa framåt mot den stämning, ur hvilken sedan
»Vildanden» framgick. Här är den blott en glimt,
här får den ännu ingen makt öfver det strålande
bärsärkalynnet.
Det skall alltid, låtom oss åtminstone hoppas
det, vara något af feststämning öfver en
föreställning af »En folkfiende». I går var det det, först
och främst med anledning af själfva stycket, men
äfven, och i förhöjd grad, därför att Emil
Hillberg åter inträdde på en Stockholmsscen och
samtidigt firade sitt trettioårsjubileum som
skådespelare. Den varma och lifliga hyllning, för hvilken
han under kvällens lopp blef föremål, vittnade
oförtydbart om hur välkommen åter han var. Är
han borta, lämnar han också ett tomrum efter
sig, som ingen för närvarande mäktar fylla. Doktor
Stockmann är sedan gammalt en af hans allra
bästa uppgifter, och han fyllde den i går med
en ungdomlig friskhet, en omedelbarhet och en
bred, saftig humor, som i alla de stora, afgörande
scenerna var ett äkta barn af styckets egen anda
och försonade med de vårdslösheter i
utarbetningen, de oförmedlade öfvergångar och till och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
