Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
låter prästen henne och upptar henne ånyo i sitt
hus. Och här, i stillheten, i katedralens skugga,
läkas hennes sår hastigt, återvinner hon sin
skönhet, sin ungdom, sin lyckolängtan. »Kvinnorna
— ljuder en af dramats finaste repliker — äro
såsom brunnarnas vatten; det grumlas, när man
rör i det, men lämnar man det blott i ro, blir
det snart åter klart och godt.» Och i dunklet
börjar lifvets låga åter att brinna hos henne. Där
går i huset en ung man, som efter systerns
försvinnande intagit hennes plats hos prästen, blifvit
så godt som hans fosterson. Han förälskar sig i
Elisabetta och en vacker vårafton faller hon i hans
armar.
En tid lyckas de bevara sin hemlighet. Men
omständigheter, för hvilka här blir för långt att
redogöra, medföra en katastrof, brodern upptäcker
allt och får på samma gång veta hela sanningen
om systerns förflutna lif, hur djupt hon har varit
sjunken, men äfven hvad hon har lidit. Och i en
sista, afgörande själskamp besegrar han då sitt
högmod, öppnar i en religiös extas sitt hjärta för
förlåtelsens och försoningens lära och går att med
systern sluta sitt lif i någon bortglömd bergsby,
i alpernas rena och stilla luft.
Denna dramats stora uppgörelse och slutscen,
är vacker och verkningsfull, men kanske något
godtyckligt genomförd. Författaren drar icke
konsekvenserna fullt ut, ställer icke kontrasterna djärft
och oförmedladt mot hvarandra, låter det icke
komma till en kamp mellan de tvenne starka
lifs-makter, som personifieras i broderns och systerns
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
