Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gårdagens program upptog Dumas* sällsamt
konstruerade drama: »La moglie di Claudio»,
genom våldsamma förkortningar, särskildt i sista
akten, gjord nästan till ett monstrum af onatur. På
ett så kallt resonerande sätt som här hafva väl
sällan mänskliga lidelser blifvit behandlade; man
tycker sig bevittna, hur diktaren Dumas fils —
den diktare som han dock en gång i sin
Kamelia-dams ungdom var — långsamt och med kallblodig
beräkning strypes af moralisten. Men det är icke
skäl att ödsla många ord på själfva dramerna vid
dessa föreställningar, där de, hittills åtminstone,
spelat en så undanskjuten roll. Dessa två aftnar
hafva varit divaföreställningar, af hvilka den i går
visserligen i intensitet och allvar stod oändligt
mycket högre än den första aftonens, utan att
dock, annat än i några enstaka moment, förlora
sin karaktär af virtuosnummer. Ett underbart rikt
och härligt instrument är hon, denna
skådespelerska, med sydländskans litet råa och mycket
bedårande nasalstämma, med de af sensuellt lif
laddade händerna, med den tunga, fascinerande
blicken och det stora leendet, på samma gång så
rosigt och så ödsligt. Hon hade i går en
utomordentlig scen, den med mannen i andra akten,
då hon bekänner sitt eget väsende af stoft —
»della terra» — en scen af den största och finaste
konst. Och ur hennes ansikte, hennes hela
uppenbarelse talade stundom en nästan skrämmande
syndens och lastbarhetens tragik. Men som helhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
