Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i sista akten smekte och klagade, gjorde orden
till sköna, lefvande ting, till doftande och vissnande
blommor — det var en talets ljufva och förädlade
konst, som vi sällan om än någonsin bevittnat.
Det var det högsta, som Eleonora Duse dessa
aftnar gifvit oss. Var det ett afsked, så var det
oförgätligt vackert.
Hennes omgifning var denna kväll mer till
sin fördel än någonsin förr. Att det blef en
omtolkning af dramat, det är ju naturligt — men hvad
som var förvånande var, hur respektfull och
varsam denna omtolkning var. Allvar och
hängifvenhet präglade samtliga prestationerna — om de
sedan voro mer och mindre lyckade — och det
mäktiga dramats djupa stämma förnams hela tiden
äfven genom det främmande språket.
Den hyllning som i går afton ägnades
skådespelerskan bör kunna öfvertyga henne om att
Stockholmspubliken icke begärt bättre än att få
blifva hänförd — och att det icke är dess skuld,
om den icke blifvit det förr.
Det var visst fjärde gången, som
Rosmersholm, ett af den moderna dramatikens storverk,
uppfördes i Stockholm — och efter hvilka
betänkligheter! Sådant ger att tänka på — och tål att
tänka på.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
