Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
odeladt kunna ägna sig åt Deutsches Theater,
men äfven att planer vore å bane för byggandet af
en ny elitteater, där han fullständigare skulle kunna
förverkliga sina rent konstnärliga intentioner. I
hvad mån ryktet talat sanning känner jag i denna
stund icke.
Jag hade i våras under en tyvärr alltför kort
vistelse i Berlin tillfälle att taga i betraktande ett
par af hans mest uppmärksammade och —
åtminstone hvad den ena beträffar — bäst lyckade
uppsättningar: Köpmannen i Venedig på Deutsches
Theater och Orfeus i underjorden på Neues; och
det är några härunder gjorda reflektioner,
anmärkningar och iakttagelser som jag nu vill framlägga.
Ämnet har ju äfven för oss ett visst aktuellt
intresse. Det har under de senare åren ofta och
från skilda håll framhållits, att det närmast är från
Berlin vi böra hämta vår nya visdom, när den en
gång blir af behofvet påkallad. Det kan då vara
skäl att söka klargöra för sig, hur denna visdom
är beskaffad, om den alltid är så vis, och om den
utan vidare låter acklimatisera sig äfven hos oss.
En egenskap som Max Reinhardt tydligen i
ganska hög grad besitter är scenisk fantasi. Det
är en väsentlig och grundläggande egenskap, tyvärr
alltför ofta saknad, tyvärr också omöjlig att
importera. Utanverken, konstgreppen, den sceniska
tekniken kunna lånas, men utan den lifgifvande
personliga andan blifva de endast skal och yta.
Hur omfattande denna hans fantasi är, om den
äfven förslår för det intimare gestaltandet af ett
drama utan yttre apparat, har jag icke haft till-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
