Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
manér. Det blef här, som i Hamlet, ett låtsadt
vansinne, och det skall dock vara fullt äkta, det
blef bizarra infall utan vanvettets brustna
genialitet, det saknades den skarpa reliefen, de
oväders-aktiga brytningarna mellan ljus och mörker, och
ofta förlorade gestalten äfven den så väsentliga
gubbkaraktären. Det vackraste och äktaste draget
var den gamles rörande behof af ömhet, och där
detta åter, i de sista scenerna med Cordelia, blir
det väsentliga draget, växte tolkningen åter ut till
jämnhöjd med den första anläggningen.
Igenkän-ningsscenen med Cordelia blef sålunda jämte den
andra akten rollens höjdpunkt.
Detta var intrycket af gårdagens prestation.
Där borde dock finnas möjligheter för att det
hela kan utbildas till en fullt genomförd skapelse;
premiärens nervositet och regiens ansvar kunna
i går hafva verkat distraherande. Det bästa som
gafs var i alla händelser något af det personligaste
och värdefullaste, som vår samtida
skådespelarkonst har att erbjuda.
De tre döttrarnas gestalter gjorde sig utmärkt
gällande i fru Lindbergs, fröknarna Lundequists
och A. Torssells tolkning. Den senastes diktion
var dock i går alltför andfådd. En så viktig roll
som Kents hade i herr Browallius fått en föga
lämplig tolk. Figuren skall vara vida bredare och
mustigare. Och dock var man skådespelaren
nästan tacksam för att han icke försökte gå utom sin
naturell, utan blygsamt och ärligt gaf hvad han
kunde: uttryck för en tillbakadragen, bottenfast
hederlighet. De båda halfbröderna: Edgard och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
