Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
punkten — kung Lear själf! Den första akten var
stilla, dämpad, men löftesrik; det var något af
vacker ålderdom öfver denna gestalt, något af
virrighet öfver en fantasi, som icke längre kunde
mäta proportionerna, icke skilja på falskt och äkta,
som hade ett svagt medvetande om denna sin brist
och sökte dränka det i stora ord, oupphörligt
sporrade sig själf till ädelmod eller förakt. Alla
mellan-toner voro borta, det fanns endast svart och hvitt,
ljus och mörker, därför brast gehöret för det äkta
i Cordelias enkla och blygsamma ord. Det var
med ringa apparat och prisvärd frihet från bravur
en fint och vackert anlagd tolkning.
Så kom den andra akten med en gripande
stegring: åldringens uppvaknande till verkligheten
igen, och verkligheten i all sin grymhet och
brutalitet, hans hjälplöshet gent emot den, hans
gryende aning om sin egen skuld, sin egen
förhäf-velse, hans oförmåga att uppträda som supplikant
där han varit van att befalla, och känslan af tvånget
att dock göra det, allt detta fick fina och sanna,
egenartade och fantasifulla uttryck, såväl i diktion
som i mimik och plastik. Det var det mest
besjälade stycke skådespelarkonst, som Lindberg
gifvit oss sedan hans Hamlets bästa dagar, och
man trodde att hans Kung Lear skulle bli ett
ålderns motstycke till denna hans ungdoms
skapelse.
Så blef dock icke fallet — åtminstone icke i
går. 1 tredje och fjärde akternas mäktiga
oväders-scener, utmynnande i vansinnets raseri och joller,
svek inspirationen och ersattes långa stunder af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
