Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ningar, i hvilka Oertruds slutdrama utspelas. Den
första och den sista tablåns jämna och
konventionella hvardagslif, omslutande de båda scenerna
i en stadens utkant, hvars proletärstämning bildar
bakgrunden till Oertruds och Erland Jansons
hemlösa kärlek, och festakten, i hvars banala, likgiltiga
och grymma sorl Oertruds och Lidmans ord i
dramats vackraste scen få en än djupare och
smärtsammare klang—det finnes här den äkta sceniska
fantasi, som skapar atmosfär omkring gestalterna
och orden. Tyvärr hade icke regien nog
tillvaratagit dessa moment. Särskildt de båda utescenerna
gåfvo ingen illusion. Man hade visserligen låtit
måla en i sig själf ganska förträfflig fond, en
utsikt öfver Stockholm från den plats —
Vanadis-lunden — där scenerna tänkas förlagda, men genom
det fullständiga vårdslösandet af terrängen
verkade denna fond blott som en tablå, utan
samband med framscenen. Och allt det i de
spelandes uppträdande, som kunde antyda osäkerheten,
skyggheten af ett möte på en om än aldrig så
undangömd offentlig plats — hemlösheten med
ett ord — saknades. På samma sätt fick man
icke i andra akten ett tillräckligt starkt intryck af
festens banala vimmel, af det tvång som
omgifningen måste lägga på de i det verkliga dramat
medspelande, af kontrasten mellan det som säges
och det som synes. Det var mycket tacksamma
och icke allt för svårlösta regieproblem, som här
försummats. Det antagligen nödvändiga
uteslutandet af drömsynen i samma akt lämnade ett
tomrum, som man icke kunde undgå att märka. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
