Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
oaktadt, så dramatiskt skapande är här författarens
fantasi, blef denna akt säkerligen styckets starkaste.
Däremot, såsom jag redan anmärkt i den
litterära kritiken, är den sista tablån ganska riskabel
och ställer på de spelande fordringar som knappast
kunna uppfyllas. Och det beror icke på tekniska
svagheter, utan på ett psykologiskt felgrepp.
Gert-ruds klokt, till och med en smula torrt resonerande
samtal med Lidman och äfven med Känning äro
här, efter brytningen med Erland Janson, föga
trovärdiga. Och det väsentliga undanskymmes här
alltför mycket af biverk — den kvicka eller till och
med djupsinniga dialogen verkar här artificiell.
Här ligger dramats svaghet.
Fröken Lundequists Gertrud var en mycket
vacker skapelse, och hennes fina, sannfärdiga, i
ordets hela mening ädla konst höll gestalten hela
tiden uppe på det höga plan, som författaren
af-sett — på ett plan som kanske är högre än det
skeptikern skulle vilja anvisa henne. För lidelsen
finner hon icke alltid öfvertygande uttryck — den
skulle kunna lysa hetare i scenerna med Erland
Janson. Men den första tablån och än mer den
andra akten gåfvos på ett utomordentligt vackert
och gripande sätt. Och vi böra vara stolta och
glada öfver att äga en så rent och stort formad
dramatisk kraft ibland oss, så fri från all den
fåfänglighet, som annars nästan är oskiljaktig från
scenen.
En utmärkt skapelse var äfven fru Sandells
framställning af professorskan Känning, präglad af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
