Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ateljé sammanträffa de båda kvinnorna och mellan
dem utkämpas då en strid, som slutar därmed att
Qioconda, troende sig besviken, vill förstöra den
staty, Sfinxen, som han skapat med henne som
modell. Statyn räddas dock af Silvia, som därvid
får sina båda händer krossade. Och öfvergifven
af mannen, som Qioconda åter fått i sitt våld,
lefver hon, stympad till kropp och själ, en vålnad
blott af sig själf, kvar för dotterns skull,
hjältemodig till det sista.
Dramat är skrifvet för och tillägnad Eleonora
Duse — »aux belles mains».
Detta drama kräfver en regie och ett
utförande, som i går endast glimtvis kom det till del.
Af de härligheter, som författaren skildrar
exempelvis i tredje akten, fanns intet, absolut intet,
och äfven dramatiskt föll denna akt, den starkaste,
till marken genom ett pinsamt, okänsligt och
ointelligent utförande, särskildt å Qiocondas sida.
Suzanne Després som Silvia hade i första akten
en vacker slutscen, där den halft moderliga, rika
och beskyddande kärleken fick ett äkta, bredt och
starkt uttryck, men bristen på personlig och
kanske äfven scenisk kultur gjorde sig för öfrigt
alltför påtagligt gällande. Som Lucio hade herr
Sail-lard skapat en rätt intressant modern
konstnärstyp, ytterst feminin och affekterad, men med en
nervös intensitet, som några gånger i andra akten
verkade medryckande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
