Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en skärande tragisk verkan. Som komiker verkar
han med små och diskreta medel, i besittning af
denna löjets omedelbara gåfva, som icke kan
för-värfvas och knappast kan analyseras. Det finns, på
scenen som i lifvet, två väsentligt skilda arter af
komik; humörets och intellektets. Johannes Brun
var en typisk representant för den förra, Knut
Almlöf en lika typisk för den senare arten.
Fé-raudys komik kommer närmast den förra
kategorien; han behöfver blott visa sig på scenen, i
sin trygga, humoristiska själfmedvetenhet, med det
plebejiska ansiktet upplyst af löjets gnista i de
små, plirande ögonen för att meddela publiken
denna känsla af ro, som sedan löser sig i skratt.
Man kan därför säga, att han nästan aldrig söker
den komiska effekten — den infinner sig af sig
själf: hvad han söker och hvad han ger är den
yttre eller inre realitet, det stycke människolif, som
gömmes däri. Det är detta som gör hans komik
så ytterst värdefull och distingerad.
Jag har endast sett honom i en liten klassisk
roll: den stammande apotekarens i Molliéres
grof-korniga fastlagsskämt: »Monsieur de
Pourceaug-nac», en föreställning som för öfrigt var mera
kuriös i sina helt säkert traditionella upptåg än
egentligen roande. Lavemangssprutor utöfva icke
längre den omotståndliga retelse på våra
skrattmuskler, som fallet antagligen var på 1600-talet;
de moderna franska teaterförfattarna veta det väl
och använda sig af mera raffinerade medel. Men
Féraudys lilla scen blef en högtid af skratt, hela
figuren var högkomisk och stamningen, detta på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
