Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
scenen så ofta brukade och missbrukade lyte, af
en omotståndligt skrattretande verkan. Därför att
den var så naturlig, så fri från öfverdrift, så intimt
§amhörande med den af sitt yrke märkta och helt
fyllda figuren, I parentes: hvad är det för
löje-väckande i apotekarens yrke, som gör honom till
ett så tacksamt objekt för lustspelsförfattare? Jag
minnes från scenen många löjliga apotekare, men
ingen tragisk, om det icke skulle vara den »trogne»
apotekaren i Romeo och Julia. Och äfven han
hälsas — åtminstone från raderna — med skratt.
Frågan besvaras kanske lättare af en
kulturhistoriker än af en psykolog.
Inom den modernare dramatiken är det
kälkborgaren, brackan, uppkomlingen som Féraudy
med förkärlek framställer, och han har skildrat
honom i ett galleri af gestalter, som äro
utomordentligt lefvande och karaktäristiska. Man kan
här med allt skäl tala om en scenisk nyskapelse,
som i sin ordning skall bilda tradition. I hvad
mån han själf, exempelvis i en sådan figur som
Perrichon bygger på traditionen känner jag icke,
men bilden hade alla kriterier på att vara
personligt formad. Intressant var att jämföra den med
Knut Almlöfs i sin art ypperliga, men dock —
såsom den står för mig i minnet, starkt karikerade
skildring, gjord så att säga ofvanifrån, med något
af komiskt patos öfver figuren. I Féraudys
framställning fanns det från början icke ett spår af
karikatyr; han höll gestalten nere på ett så jämnt
och hvardagligt plan, tog så stillsamt och så
godmodigt på hans löjliga sidor, att man förvånades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
