Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
deras användning i vissa samtida svenska urkunder. Så väl
i den dåtida skånskan som i den dåtida svenskan
förekommer nämligen vokalharmoni.
Enligt vokalharmonien kvarstår den gamla ändelse-vokalen
a efter de flesta rotvokaler, men öfvergår till æ efter
vissa (y, æ, ö), t. ex. annan men föræ (af äldre föra).
Emellertid har denna harmonilag för a: æ gjort sig gällande
endast i vissa skånska bygder och ej afsatt spår i det moderna
Skåne-målet. Såsom vi sett, använder nämligen detta, liksom
det nysvenska riksspråket, ändelsevokalen a oberoende af
rotvokalens natur (föra, bära o. s. v.).
Det är otvifvelaktigt, att detta är ett gammalt drag hos
dialekten, och att ej ändelse-vokalen a inträngt genom
påverkan från svenska riksspråket efter Skånes politiska
förening med Sverige. Detta framgår otvetydigt af målet på
Bornholm, hvilket i allt väsentligt är en skånsk dialekt.
Här har man nämligen liksom i Skåne kvar ändelsevokalen
a (t. ex. i gröbba ’flicka’, niva ’nypa’), och här kan
naturligtvis ingen misstänka svensk påverkan under de senaste
århundradena.
Bevarandet af den fulla ändelsevokalen a i Skåne-målet
beror, liksom i svenska riksspråket, på accentueringen, en
faktor, som öfver hufvud spelat en större roll i språkens
utveckling än någon annan. Dialekten i Skåne har nämligen
alltjämt väsentligen bibehållit fornspråkets accentuering.
Enligt denna hvilade och hvilar fortfarande på slutstafvelsen af
nysvenska ord sådana som axel (hjulaxel), föra, bära etc.
en (om ock svag) biaccent, hvilken däremot saknades och
fortfarande saknas i ord af typen axel (skuldra), seger, botten
etc. Emedan dessa senare ord fordom voro enstafviga (axl,
sigr, botn), sägas de hafva enstafvighets-accentuering. Det
är biaccenten på ändelsevokalen a i föra, bära etc., som
bevarat denna såväl i Skåne-målet som i svenska riksspråket.
I danskan väster om Öresund hade man däremot redan
under medeltiden förlorat fornspråkets accentuering och i
stället antagit den för våra dagars danska så karakteristiska,
men för främlingen föga sympatiska »stöt-tonen». Sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
