Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ganska naturligt, att Absalon önskade Ylvingarnas och därmed
sin egen släkts historia skriven, under det att det låg mera
avlägset för honom att tänka på den tidigare ohistoriska
tidsåldern; han tillägger, att Absalon rimligtvis har tänkt sig
Saxos verk närmast som en fortsättning på Adams. Vad som
gör, att A. D. Jörgensen sätter gränsen för detta Saxos första
verk icke till 1185 utan till 1170, är dels att vid denna
tidpunkt erbjöd sig, som han uttrycker det, en naturlig
vilopunkt — Valdemars och Absalons verk hade då med Rügens
erövring, Knut Lavards helgonförklaring, Knut VI:s kröning
av den försonade ärkebiskop Eskil, Erling jarls länsmanskap
i Viken och vendernas avgörande nederlag till sjöss, tillsvidare
nått sin avslutning — dels att Saxos verk, sådant det nu
föreligger, vittnar om ett »afsnit» på denna punkt; den
närmast följande delen finner nämligen A. D. Jörgensen
påfallande bristfällig, vad säkert, säger han, lättast förklaras därav,
att den är utarbetad efter Absalons död, så att denna
pålitliga källa här svikit författaren, medan hans egna minnen
icke räckte så långt tillbaka i tiden (dessa synas däremot
begynna omkring 1176).
Paludan-Müllers undersökningar, i all sin romantiska
obundenhet bärande genialitetens omisskänliga märke, följa
helt andra vägar än de båda föregångarnas. Hans bevis
för att den 14. boken är ett verk för sig och den av Saxo
först utarbetade grundar sig dels på bokens oproportionerliga
storlek i förhållande till de övriga, dels på iakttagelsen, att
det senare partiet av boken — »Absalonspartiet» — »till stor
del består av högst livfulla skildringar av enstaka händelser,
som väl i texten äro stilistiskt samarbetade, men i det inre
sammanhanget tämligen löst förbundna» samt ofta »oproportionerligt
utförda in i minsta detaljer utan att vidare bidraga till
händelsekedjans utveckling.» Paludan-Müller antager de
livfulla skildringarna stamma från anteckningar, vilka Saxo,
Absalons »scriba», gjort såsom ögonvittne av händelserna
och »nedskrivit under det ännu friska intrycket av de
märkliga eller uppskakande scenerna»; spörjer man åter, säger
han, »vad som kan ha förmått författaren till att göra denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
