Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
armentorum et pecorum greges dilacerant, tempestates æris et
hiemisperia turbata terrarum fecunditatem et maris ministeria
prohibent et aliquando fulminum ictus segetes et arborum
flores et pampinos exurunt. Super omnia vero regis iniustitia
non solum præsentis imperii faciem fuscat, sed etiam filios
suos et nepotes, ne post se regni heriditatem teneant, obscurat.
Propter piaculum enim Salomonis regnum domus Israhel
Dominus de manibus filiorum eius dispersit, et propter
iustitiam David regis lucernam de semine eius semper in
Hierusalem reliquit. Ecce quantum iustitia regis sæculo valet,
intuentibus perspicue patet». Pseudo-Cyprianus fortsätter:
«Pax populorum est tutamen patriæ, munitas plebis,
munimentum gentis, cura languorum, gaudium hominum,
temperies æris, serenitas maris, terraæ fecunditas, solacium
pauperum, hereditas filiorum et sibimet ipsi spes futuræ beatitudinis.
Attamen sciat rex quod sicut in throno hominum primus
constitutus est, sic et in pœnis, si iustitiam non fecerit,
primatum habiturus est. Omnes namque quoscumque peccatores
sub se in præsenti habuit, supra se modo plaguli in illa
futura pœna habebit».
De kännetecken Pseudo-Cyprianus här sammanställt på
»rex iustus’» och »rex iniquus’» styrelse ha gått de medeltida
författarna i blodet. De träffas runt om framför allt i tidevarvets
äldre historiska litteratur; de möta ofta i omskrivningar eller i
en på vissa punkter vidgad eller med belärande exempel
späckad framställning, men ofta också i samma ord och uttryck.
Detta ständiga återvändande av samma synpunkter och
ofta nog av samma uttryckssätt i den medeltida historiska
litteraturen sammanhänger med det överhuvud icke tillbörligt
beaktade förhållandet, att den stora mängden av medeltida
historieskrivare ännu fram mot mitten av det tolfte
århundradet och i många fall ännu långt senare stod främmande
för konsten att giva en individuellt nyanserad teckning av
en personlighet. Kyrkans män, som de flesta voro, inpressade
de, med sällsynta undantag, den kunskap de ägde om en
person i de allmänna fraser, schemata och motivkretsar, vilka
härflöto ur den på Augustinus och hans efterföljare vilande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
