Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
In secundo enim anno
regni Olavi, non contentus
domestica quiete active vite cum
Martha, sed etiam contemplative
speculationis particeps fieri
voluit cum Maria, licentiam a
rege et populo petiit,
Jherosolimamque adire penitendo,
peregrinationem elegit. Sed
veniens ad quandam insulam
nomine Rodus, infirmitate
detentus, victrix anima Christo
traditur, corpus a discipulis
flentibus ibidem sepelitur.
Slaglosiæ condidit. Adeo se
sanctorum penetralium singulari
cultu flagrare monstravit. Nec
domestica sanctitate contentus,
augmentum ejus foris petere,
arrepto peregrinandi labore,
constituit. Cumque Hierosolymam
proficiscens Byzantium
pervenisset, contracta varii generis
ornamenta cum sacrorum cinerum
reliquiis in necessarios usus
domestici templi remittenda
curavit. Sed cujus Græcia pietatem
vidit, mortem Rhodus aspexit [1].
Utöver det stoff de äldre bevarade källorna giva om
Olav har Saxo endast i ringa mån tillfört historien något
nytt. Han nämner, att jylländarna, Knuts fiender, arbetade
för Olavs val, men misstrodde Knuts övriga bröder till följd
av deras alltför stora kärlek till honom, att Nils gavs som
gisslan för Olavs utlösande ur fängelset i Flandern, samt att
Erik med sin hustru Bodil vid ryktet om Olavs hemkomst
flydde till Sverige, varifrån han hemkallades vid Olavs död.
Knytlingasagan uppgiver i strid häremot, att Thorgunnasönerna
voro danskarnas gisslan för Olavs utlösande, och att
Erik under Olavs tid styrde det land i Själland, som Knut
förlänat honom [2].
Saxo lämnar därjämte en utförlig skildring av Olavs
död. Olav, berättar han, hade icke bröd nog i huset, då han
skulle fira jul; han klagade under suckar och tårar över de
onda tiderna och den magra kost, han hade att bjuda sina
gäster, och fann det vara den största skam och vanheder att
behöva svälta på denna heliga dag. »Han höll bön, lyfte sina
ögon mot himlen och bad sin gud och skapare att, om han var
förtörnad på folket, låta honom allena umgälla i dess ställe;
de onda åren fann han vara den värsta ofärd för landet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
