Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ra, var kommen nästan ända fram till Rygen, vände
plötsligt Valdemar och seglade in i mönbornas hamn. I detta
Valdemars, som Saxo säger, »skamliga avfall från den
ypperliga krigsplanen» och icke i hans och Absalons olika
uppfattningar om väderleken finner Saxo anledningen till
brytningen mellan honom och Hviderna. Han skildrar den
utförligt och giver med starkt partitagande för Hviderna en
långt skarpare form än Knytlingasagan åt det klander
Absalon riktar mot Valdemar. Sammankopplad med denna
vidlyftiga, från Knytlingasagan avvikande Hvidetradition möter
emellertid även hos Saxo sagans berättelse 0111 en storm,
som fördröjer den danska Ilottan vid Mön; i fyra dagar
låg den i hamnen, säger Saxo, men slutligen, då endast tre
dagars proviant återstod, befallde Valdemar på Absalons
maning att lägga ut. Flottans följande färd berättas av
Knytlingasagan och Saxo med otvetydig överensstämmelse ’).
Såsom exempel på Knytlingasagans och Saxos
förhållande i ifrågavarande punkt kan ytterligare anföras deras
framställningar av ärkebiskopsskiftet i Lund 1177. Råde i
Knytlingasagan och hos Saxo återfinnes traditionen om
Absalons vägran alt mottaga ärkebiskopsdömet, men det
förhärligande av honom, som utmärker Saxos berättelse
saknas helt i Knytlingasagan. Valdemar och Eskil, heter det
helt kort i sagan, togo Absalon med våld, satte honom
nästan halft tvungen i ärkebiskopsstolen och gåvo honom
ärkebiskops namn. Saxos framställning visar, som vi senare skola
finna, större överensstämmelse med den kanoniska rätten, i
enlighet med vilken Absalon såsom biskop i Roskilde icke utan
påvens medgivande kunde bliva ärkebiskop i Lund;
Absalon segrar hos honom i sin vägran att mottaga
ärkebiskopsdömet, men hans vägran, en kanonisk nödvändighet,
omskapas samtidigt till en enastående berömmelse för honom.
Han framställes såsom den av frestelserna, både ärans,
maktens och penningens, obesegrade mannen och såsom bäraren
av de kyrkliga dygder samtiden skattade högst r).
1) K11., kap. 119. Saxo, 741. Jfr. paralellställena ovan sid. 209.
Se nedan sid. 280.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
