Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En vägran alt mottaga en ärkebiskopsvärdighet behöver
emellertid icke under medeltiden, som Saxos framställning
____O
Eskils släkt — och Skjalm Hvides — Absalons släkt. Då Eskil, resonerar
Paludan-Miiller, ickc kunde till sin efterträdare i Lund få en medlem av sin egen släkt,
sin brorson Asker. domprosten i Lund, vid en tidpunkt, då denne var
anklagad för deltagande i stämplingar mot konungen, har han haft för avsikt
att genom Absalons förflyttning till Lund bana väg för Asker till Roskilde
biskopsstol, över vars besättande Paludan-Muller antager, att Eskil kunnat
bestämma i kraft av det pä vliga bemyndigande, han innehade. Vad Absalon
sade nej till i Lund, har därför mindre varit att mottaga ärkebiskopsämbetet
än att ställa Roskilde biskopsstol till Eskils disposition. Genom att lägga
avgörandet i påvens hand har han sökt v-inna tid att underhandla om
Roskilde-stiftet ined en makt, som ej ägde Eskils släktintressen, och påvens avgörande,
att Absalon skall övertaga ärkestiftet men samtidigt få behålla styrelsen av
Roskildestiftet, fäller för alla tider utslaget i striden mellan de båda släkterna.
Absalon får därigenom makt att sätta sin släkting Peder Sunesen på Koskilde
biskopsstol och bana Andreas Sunesen väg till Lund; Svend Trundsens släkt
är genom utgången av ärkebiskopsskiftet trängd tillbaka från den höga
maktställning, den en gång intagit; Skjalm Hvides har trätt i dess ställe.
Gentemot denna hypotes har A. D. Jörgensen (Erkebispeskiftet i Lund
1177 og den skånske Kirkelov i Ny Kirkehistoriske Samlinger V, 1; omtryckt
i Historiske Afhandlinger I, 37) hävdat, att Saxos framställning icke blott vad
det yttre händelseförloppet beträffar utan i allo förtjänar tilltro, och han har
även sökt att gottgöra dess inre sanning. Han anser det överhuvudtaget
oberättigat, att i denna punkt betvivla trovärdigheten av Saxos samtida skildring,
i synnerhet som man, enligt hans uppfattning, ej i övrigt känner något bevis
eller ens någon berättigad misstanke i fråga om Saxos sanningskärlek. Eskils
och konungens ställning finner han vid den tid händelsen äger rum avgjort
tala emot varje annan förklaring än den, som framgår av Saxos berättelse:
såväl Eskils val av Absalon till sin efterträdare som dennes vägran vinna, enligt
hans mening, sin fulla förklaring av de rådande kyrkliga och politiska
förhållandena. Som stöd härför anför han det motstånd, som, enligt hans
förmenande, skall ha mött Eskil från skåningarnas sida vid genomförandet av den
skånska kyrkolagen e. 1174 och givit anledning till hans utländska resa c. 1174
—75. Då Eskil fattade sitt beslut att resignera, sluter A. I). Jörgensen av
dessa antaganden, måste det ha stått klart för honom, att det i Danmark endast
fanns en man, som under dessa vanskligheter var vuxen ärkebiskopsämbetet,
och han har knappast något ögonblick varit i tvivel om, att han borde välja
Absalon till sin efterträdare, en uppfattning, som även konungen delat. Absalon
åter har icke känt sig vuxen att på en gång trotsa den skånska allmogen, de
upproriska konungafränderna och venderna, och detta utan den välorganiserade
själländska styrkan. Sålunda har den av Saxo skildrade scenen i Lunds
domkyrka framkommit. Denna är ingen ihålig komedi och ännu mindre ett
»for-argeligt Skalkeskjul» för låga beräkningar mellan två släkter, som vilja vrida
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
