Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stiftet och hans admission till postulationen berättigad att
mottaga denna; han erhöll icke dessförinnan den »ius ad
rem», som medföljde ett vanligt val; icke heller kunde någon
intronisation av honom företagas, eller ägde han någon rätt
»temporalia vel spiritualia recipere vel in temporalibus aut
spiritualibus ministrare». Det hade enligt den kanoniska
rätten varit likställt med tvegifte *)•
Absalon kunde sålunda icke såsom biskop i Roskilde i
vanlig ordning väljas till ärkebiskop i Lund eller mottaga
ett val; valförsamlingen ägde endast att postulera honom och
därefter anhålla om påvens medgivande till hans translation.
En följd härav blev, att om Absalon efter postulationen hade
intagit den ärkebiskopliga stolen, ifört sig de ärkebiskopliga
insignierna — således låtit prästerskapet företaga en
intronisation — samt lyst välsignelsen och mottagit de
ärkebiskopliga ryttarnas ed hade han överskridit den kanoniska
rätten. Hans vägran har varit en av denna betingad
nödvändighet; den ståndaktighet Saxo i sin orimliga
framställning låter honom visa mot frestelserna, både ärans, maktens
och penningens, har även den varit självfallen.
Dessa förhållanden låta fastställa, att konungens och
Lundakapitlets legation till Rom haft att utverka påvens
admission till Absalons postulation. Att den därjämte, vad
Saxo angiver som dess enda ändamål, skulle haft att tvinga
Absalon att mottaga postulationen torde liksom Saxos
uppgift, att den påvlige legaten Galandus hotat Absalon med
bannlysning, om han vidhölle sin vägran, kräva bevis lör att
kunna godtagas som historiska fakta. Den kanoniska rätten
gör Saxos framställning även i dessa punkter i högsta grad
tvivelaktig. Biskopens eget medgivande gällde under denna
tid som en självklar förutsättning för hans translation. På
sin höjd sökte påvarna genom en kraftig förmaning förmå
en biskop att antaga en sådan2). Otrolig är även Saxos
uppgift att Absalons och Roskildekapitlets legation till Rom
endast åsyftat att inlägga en kraftig gensaga mot postulatio-
J) Hinscliius, Kirclienrecht II, 677. Jfr. III, 305.
-) Hinschius, Kirclienrecht III, 311.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
