Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Den franska klassiska literaturen och Hugos brytning med densamma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8
VICTOR HUGO.
3. Den franska klassiska literaturen och Hugos
brytning med densamma.
Det märkliga var det, att de stormar, som skakat
Frankrike under revolutionen, föga berört literaturen, hvars
uppgift det dock är att vara ett uttryck för tidens eget
värkliga lif, att vara “en spegel af värkligheten“. Franska
klassiciteten är det namn, hvarmed historien betecknar
den literära riktning, som skapades af 1600- och
1700-talen, och som, utgående från Frankrike, mer eller mindre
hade tryckt sin prägel på hela den civiliserade världens
andliga lif och skönliterära skapelser. Denna klassicitet
hade fått sin fulländade form under Ludvig den fjortonde
(1643-1715). Ludvig den fjortondes tidevarf hade
reglerat allt, ej blott staten utan tyvärr äfven poesien.
Atminstone för ett folklynne sådant som nordbornas ter sig
denna poesi så torr och tråkig som den stora trädgården
i Ludvigs slott Versailles, där hvarje linie är dragen efter
linial, hvar buske så ansad och putsad som en välskött
peruk. Och detta var den enda “goda smaken“ i all sin
nyktra förståndighet. Det poetiska språket var så rensat,
att det bestod blott af ett litet antal valda sirliga och
förnäma ord och talesätt, hvilka kommo tillbaka i det ena
värket efter det andra. Alla hvardagliga uttryck voro
ytterst omsorgsfullt bortplockade.
Och allt detta regeltvång hvilade särskilt tungt öfver
den poesi, som framställdes på scenen, dramat. I
sorgspelet skulle allt vara allvarligt, högtidligt, storartat och
förnämt; alla lustiga och humoristiska element voro
alldeles uteslutna. Personerna skulle vara gudar eller
halfgudar. Hjälten skulle vara sådan, att han kunde
presenteras vid det franska hofvet; han skulle känna den
kungliga etiketten, uttrycka sig med de cirklade fraser, som
hofvet var vant att höra. Ingenting hos honom fick
antyda, att han var en vanlig människa, som hade sina
egenheter. Nej, framför allt inga egenheter! Äfven det
gräsliga och upprörande skulle bort från scenen liksom
det hvardagliga, och de viktigaste händelserna blefvo
därför ej utförda på scenen utan endast berättade. Hand-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
