Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Den franska klassiska literaturen och Hugos brytning med densamma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN FRANSKA KLASSISKA LITERATUREN OCH HUGO.
lingen skulle tänkas tilldraga sig på tjugofyra timmar,
inga scenförändringar fingo äga rum m. m.
Allt detta hade likväl under Ludvig den fjortondes
tid haft ett visst lif. Det hade funnits idéer under
fraserna, men nu, på Victor Hugos tid, var det bara
fraserna kvar. Den franska klassiciteten hade visserligen
trängts tillbaka och afsatts i Europas öfriga länder vid
denna tid, slutet af 1820-talet, men man visste litet om
det i Frankrike, där man ännu i dag ej just bryr sig om
att veta något om andra. Men vid den nyss nämda
tidpunkten hade dock ett och annat af främmande länders
diktning börjat nå fram till Paris. Den store engelske
dramatikern Shakespeares (läs: sjä’kspir) sorgspel hade
uppförts och i början mottagits med skratt och oväsen.
De mäst hjärtslitande scener af mänskligt lidande,
tecknade af mästarhand, hade denna publik endast funnit
löjliga, emedan de ej stöpts i den form, som för denna krets
var den vanliga och enda riktiga. Men tiden mognade
dock allt mer för det nya, för de starka känslorna, för
rätten att utan alla hänsyn gripa konstens ämnen
hvarifrån det vara måtte, för fantasiens rätt att ströfva fritt
omkring i obekanta nejder, för drömmens rätt att bygga
sina glänsande slott i molnen - korteligen för diktens
rätt att helt och obundet vara till för sin egen skull,
obekymrad om förståndets stränga bud och trånga föreskrifter.
Det var detta som den s. k. nyromantiska riktningen ville,
som i Victor Hugo fick sin store banerförare i Frankrike.
Redan med utgifvandet af de i afseende på sina idéer
ännu på det gamlas grundval kvarblifna dikterna “Oden
och ballader“ hade något nytt trängt in i formen. Men
den nye romantikern Hugo träffa vi först i den därpå
följande diktsamlingen Österlandet (Les Orientales), som
utkom 1829.
Ämnen från orienten hade kommit på modet vid denna
tid, i synnerhet genom utbrottet af det grekiska
frihetskriget, hvarigenom den bildade världens uppmärksamhet
drogs mot Balkanhalfön, detta land, som varit sätet för
forntidens högsta kultur, och som sedan i många
århundraden suckat under turkarnas stränga herravälde. Redan
dessförinnan hade skalder besjungit orienten, men största
intrycket hade lord Byron (läs: Bajrn eller Börn) gjort,
hvilken också slutligen gaf sitt lif för grekernas sak.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
