Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Hugo under 1840-talet. Deltagande i politiken. Öfvergång till de liberala idéerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18
VICTOR HUGO.
upprorisk mot lifvets grymhet; naturen är ej så skön som
förr utan kall och fruktansvärd, men han återvänder dock
slutligen till tron på att det ändock måste finnas en mening
i och ett ändamål med alla våra olyckor.
Men Victor Hugo väcktes snart upp till nytt lif
genom de stora tilldragelser, som året 1848 medförde.
Det var detta år, som den s. k. februarirevolutionen sopade
bort Ludvig Filips konungadöme. Den ledande
borgarklassens egoism och småaktiga inträssen hade alstrat ett
allmänt missnöje. De politiska rättigheterna hade varit
allt för knappt tillmätta för folkets bredare lager, och de
styrandes motstånd mot de orepresenterades kraf
medförde republikens återinförande. Men de sociala
förbättringar, som den stora mängden i sin otålighet väntat
såsom en omedelbar följd, uteblefvo fortfarande. Den
parisiska arbetar världen reste sig då äfven mot den nya
republikanska styrelsen, och först efter fyra dagars
hårdnackade barrikadstrider kunde detta uppror kväfvas i blod.
Emellertid hade pärskammaren försvunnit med
konungadömet och därmed hade också Hugo stigit ned ifrån den
ställning han intagit i det politiska lifvet. Samtidigt hade
en
annan skald, Lamartine, nått upp till värdigheten af
chef för den nya regeringen under mycket stor
tillslutning från hans landsmäns sida. Denna Lamartines
regering blef visserligen ej långvarig, men det synes, som om
Hugos äregirighet blifvit väckt genom hans skaldebroders
framgång, och han ställer därför upp sig som kandidat
vid valen till den nya nationalförsamlingen. Denna skulle
bestå af nio hundra medlemmar. I ett bref till valmännen
yttrade han: “Om jag ej blir vald, skall jag tacka himmelen,
att det finnes i mitt land nio hundra medborgare bättre
än jag“. Victor Hugo fick denna anledning till
tacksamhet, ty han blef ej vald, men kom likväl sedermera
in vid ett följande fyllnadsval. På samma gång som
Hugo valdes också Napoleon Bonaparte, Napoleon I:s
brorson, till folkombud. Det var det första steget på väg till
käjsarkronan, och det andra kom snart efter. Ännu samma
år 1848 var Napoleon republikens president, och bland
dem, som understödde hans val, var äfven Hugo.
Men den reaktionära anda, som nu med ens fick
öfverhand ej blott inom Napoleons regering utan också i
lagstiftande församlingen, åstadkom ändtligen en afgjord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
