Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Hugo under 1840-talet. Deltagande i politiken. Öfvergång till de liberala idéerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUGO UNDER 1840-TALET.
17
vara den förste väktaren vid idealernas heliga eldar. Det
har kommit något profetiskt öfver honom, han vill bli
beundrad och tillbedd på afstånd. Och detta
karaktärsdrag fortfar han att äga till sitt lifs slut, och det antar
på hans ålderdom ännu grandiosare former.
Han ville dessutom äfven i rent yttre och socialt
afseende komma upp till tinnarna. Han framställde sig
tvänne gånger förgäfves som kandidat till en plats i franska
akademien, och han blef med knapp nöd invald den tredje
gången (1841). Han efterträdde en obetydlig värsmakare,
och i det tal han höll till dennes minne fick han tillfälle
att förhärliga käjsardömet och prisa dess militäriska
framgångar. Men trots detta fortfor han att stå på den bästa
fot med konungen, och Ludvig Filips vänskap förskaffade
honom 1845 en plats i pärskammaren. *) Samma kungliga bref,
som gaf honom den fina titeln “pär af Frankrike“
stadfäste också en förut något tvifvelaktig värdighet af
“vicomte“. Såsom talare i det aristokratiska öfverhuset
uppträdde han till förmån för det olyckliga Polens sak, utan
att dock våga yrka på annat än moraliskt bistånd. Mera
anmärkningsvärdt är, att han gjorde sig till tolk för den
landsförvista Napoleonska familjens ansökan att få
återvända till Frankrike. Och om han möjligen befordrat
denna sak, så är det märkligt, att han, i detta fall slagen
med blindhet, förde tillbaka till Frankrike den släkt, hvars
förnämste man snart nog skulle bli Hugos värste fiende
och som återtjänst skänka honom en tjuguårig landsflykt.
Under denna hans tid i pärskammaren förefaller det, som
om han så vidt möjligt sökte jämka sina åsikter efter
regeringens, och det tyckes nästan, att de liberala idéer,
hvilka hade börjat få insteg hos Hugo omkring 1830, voro
på väg att försvinna. Samtidigt aftager hans poetiska
alstringskraft, hvartill också en sorglig händelse i hans
familj bidrog. Hans älsta dotter, som var nitton år gammal
och gift sedan ett halft år tillbaka, omkom genom
drunkning, och hennes man, som förgäfves sökte rädda henne,
följde henne i döden. Detta slag träffade den familjekäre
Hugo på det allra smärtsammaste sätt. Det var den
första stora sorg han haft, och den blef ej utan inflytande
på hans lifsåskådning. Att börja med känner han sig
*) Motsvarande en första kammare.
2. Verdandis småskrifter. 90.
–
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
