Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Hugo under 1840-talet. Deltagande i politiken. Öfvergång till de liberala idéerna - 6. Statskuppen den 2 december 1851. Hugo i landsflykt. "Napoleon den lille"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STATSKUPPEN DEN 2 DECEMBER 1851.
21
sikten var, att man skulle bereda möjlighet för Napoleons
kvarstannande vid presidentvärdigheten. Det var klart,
att detta förberedde republikens störtande, och Hugo
uppträdde nu för första gången direkt mot Napoleon i ett
fem timmars långt anförande. Och för första gången får
man nu höra det namn, som Hugo för hans räkning
uppfunnit. Det har funnits, säger han, med tusen års mellanrum
två män som behärskat Europa: Karl den store och Napoleon
den store. Och emedan denne Napoleon efter tio år af
en ofantlig, genom sin storhet nästan sagolik ära slutligen
dock måst släppa den spira och det svärd, som hade
fullbordat så kolossala ting, så framträder Ni, så vill Ni gripa
dem efter honom, liksom han, Napoleon, grep dem efter
Karl den store. Ni vill i edra små händer taga denna
titaniska spira, detta jättelika svärd! Jag frågar Er, hvad
Ni ämnar göra med dem. Hvad! Emedan vi haft
Napoleon den store, så skola vi nu äfven hafva “Napoleon
den lille“.
6. Statskuppen den 2 december 1851. Hugo i
landsflykt. “Napoleon den Lille.“
Det säges, att Napoleon III till sin innersta natur
skall hafva varit en god och välvillig människa, men om
så skulle hafva varit förhållandet, så kommo dessa
egenskaper dock föga till synes under arbetet för hans planers
förvärkligande. Redan tidigt hade hans mor inplantat i
hans själ en ärelystnad, som så småningom genomträngde
hela hans väsen, och denna ärelystnad hade satt sig såsom
ett första mål återupprättandet af det Napoleonska
käjsardömet. Han kände det såsom en rätt och en skyldighet
att öfvertaga arfvet efter den store farbrodern, och denna
känsla kväfde allt annat hos honom. Han blef under sina
sträfvanden härför listig, hycklande och grym. Såsom
president upptog han som anhängare hvar och en som
därtill var lämplig genom tillgifvenhet och samvetslöshet.
Han hade förstått att bringa nationalförsamlingen i miss-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
