Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Statskuppen den 2 december 1851. Hugo i landsflykt. "Napoleon den lille"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LANDSFLYKT.
23
“NAPOLEON DEN LILLE.“
på tio år. Och så återstod det endast att antaga
käjsartiteln, hvilket skedde på årsdagen af statsvälfningen den
2 december.
Victor Hugo var sålunda i landsflykt. Om denna
helt naturligt måste kännas tung nog, så värkade det
dock äfven upplifvande på skalden att känna sig såsom
representant för den förföljda rätten. Med oböjlig energi
upptager han genast från första början sin rasande och
oblidkeliga strid mot förrädaren, en strid, som kom att
vara i nära tjugu år. Knappt kommen inom dörren i sin
anspråkslösa bostad i Bryssel började han sitt arbete
“Historien om ett brott“, som dock ej utgafs förr än 25
år efteråt. Men omedelbart efter afslutandet af detta
arbete, hvarmed han förmodligen ej själf varit fullt belåten,
började han ett nytt: Napoleon den lille, som
offentliggjordes i Bryssel 1852. Denna bok är beundransvärd,
kanske icke såsom historia, men såsom en mördande satir.
Hvarje rad lefver och skälfver af den passion, som
inspirerar författaren. Han hämnas, men i sin hämd
känner han sig såsom den straffande rättvisan själf. Skriften
har nio afdelningar, af hvilka den första, som kallas
“Mannen“, utgör Napoleons karaktäristik, hvarur några
spridda drag må meddelas:
“Louis Bonaparte är en man af medelmåttig längd, kall, blek,
trög och ser ut att icke vara riktigt vaken. Han har utgifvit en
mycket värderad afhandling om artilleriet, och han känner handgreppen
med kanonerna grundligt. Han sitter väl till häst. Hans uttal har
en lindrig brytning på tyska. Hvad han kan vara såsom komediant
har han ådagalagt. Han bär tjocka mustascher, hvilka dölja hans
leende, hans blick synes slocknad.
Bedömer man honom utan afseende på hvad han kallar sina
“nödvändiga åtgärder“ eller hans storvärk, så är det en hvardaglig, barnslig,
teatralisk och fåfäng person. De som blifva inbjudna till honom på hans
slott sommartiden, erhålla jämte bjudningskortet befallning att
medföra en morgondräkt och en aftondräkt. Han tycker om ståten, skrytet,
prålet, plymerna, broderiet, bjäfset, stora ord, stora titlar, det som
klingar, det som lyser, all maktens grannlåt. I sin egenskap af frände
till Napoleon I kläder han sig som general. Han bryr sig icke om,
att han blir föraktad, han är belåten med vördnadens sken.
Före den 2 december lät man som oftast förstå, att Louis
Bonaparte vore ett dumhufvud. Man bedrog sig. Utan tvifvel är denna
hjärna oredig, denna hjärna har sina tomrum, men här och där kan
man urskilja åtskilliga tankar, som hänga ihop. Louis Bonaparte
behärskas väl af en vurm, men en vurm är icke detsamma som dumhet.
Han vet hvad han vill och går oförtrutet till målet. Rättvisan står
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
