Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Statskuppen den 2 december 1851. Hugo i landsflykt. "Napoleon den lille"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24
VICTOR HUGO.
honom i vägen dit, likaså lagen, förnuftet, hedern, mänskligheten.
Hvad mer? Han går ändå . . .
Att låtsa sig vara död, det är hans konst. Han förblifver stum
och orörlig, med blicken åt ett annat håll än dit han syftar, ända tills
det passande ögonblicket är inne. Då vänder han om hufvudet och
faller öfver sitt rof. Hans statskonst är en oväntad, öfverraskande
omsvängning med pistolen i hand, som tjufven om natten. Anda dittills
ger han det minsta möjliga tecken till lif... Emellertid bryter Louis
Bonaparte tystnaden ibland. Då talar han icke, han ljuger. Denna
människa ljuger, liksom andra människor andas. När han låter förstå
en hederlig afsikt, så tag Er till vara! När han försäkrar, så akta Er!
Men svär han en ed så bäfva!...
-
-
Vid sina företag har han behof af hjälpare och medarbetare; han
behöfver hvad han själf kallar “männniskor“. Den gamle filosofen
Diogenes sökte sådana med en lykta i handen, Bonaparte söker dem
med en bankosedel. Han hittar dem. . . Hans anhängare han har
sådana förlikna honom gärna vid hans farbror, den förste
Bonaparte. De säga: ’Den ene uppträdde den 18 brumaire *), den andre
uppträdde den 2 december; bägge voro ärelystna’. Men den förre
Bonaparte ville återupprätta det västerländska käjsardömet, göra Europa
till sin vasall, behärska dess fasta land genom sin makt och blända det
genom sin storhet, själf intaga en tron och anvisa taburetter åt
konungar, vara en världsbehärskare, kort sagt. Han var det. Den senare
Bonaparte vill hafva vackra hästar och vackra flickor, kallas ’nådig
herre och lefva kräsligt. Bägge voro ärelystna; jämförelsen är
träffande.“
I afdelningen “Styrelsen“ kommer Hugo att tala om
dem, som voro det nya systemets anhängare och redskap:
-
-
“Hvilka äro de, som trängas omkring inrättningen? Hjärtat vill
brista, när man tänker därpå. Ack, dessa styrande i dag! Vi de
för närvarande landsförvista erinra oss, när de voro folkets
representanter, icke längre sedan än ett år, huru de kommo och gingo i
nationalförsamlingens trappor med högburet hufvud, med min af att
vara oberoende och ett visst utseende af själfständighet. Hvilken
stolthet, hvilken tillförsikt! Huru man slog handen mot hjärtat och
ropade: lefve republiken! Om någon ’terrorist’, någon ’röd’, någon
’demagog’ vågade häntyda på den uppgjorda statsvälfningen, det före
slagna käjsardömet, huru utskreks han icke som förtalare!
Käjsardömet skulle blifva som smuts och blod, och de kunde aldrig fläcka sina
händer därmed. Se på dem nu såsom senatorer, statsråd, ministrar
dekorerade, galonerade, broderade! Uslingar! Tvätten händerna
först, innan ni låten brodera uppslagen!
-
Ett slags folk ha kommit i massa för att gifva sin hyllning. Det
är de enfaldiga; de utgöra just den pålitliga delen af lagstiftande
kåren... När någon af vänsterns talare sade: vi önska krigets försvin-
*) Den franska revolutionen hade infört en ny tidräkning och
gifvit månaderna nya namn: 18 brumaire (läs: brymä’r) var den 9
nov. 1799.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
