Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Käjsardömets fall. "Det förskräckliga året." Hugos sista tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36
VICTOR HUGO.
januari 1871. Kort därpå valdes Hugo till medlem af
den nationalförsamling, som sammanträdde i Bordeaux,
men han blef icke gammal där. Denna församling var
till ytterlighet skuggrädd, och den i sin radikala idealism
något opraktiske Hugo kunde ej ens göra sig hörd.
Förbittrad afsade sig Hugo sitt uppdrag och återvände till
Paris, där han träffades af en ny familjesorg: hans älste
sons död. Och just i samma dagar fick det olyckliga
Frankrike ännu en svår strid att utstå. Kommunisterna i
Paris reste sig mot nationalförsamlingen, och detta parti,
som hade satt omstörtningen och samhällets fullständiga
omskapning såsom sitt mål, var just det röda spöke, som
den stora mängden af franska medborgare så länge hade
fruktat. Kommunisterna fingo säkerligen på sin sida en
hel mängd personer, som med minne af den stora franska
revolutionens segerrika generaler trodde, att en återgång
till skräcktidens styrelsesätt skulle medföra äfven en yttre
seger öfver Frankrikes fiender. Och så lyckades
kommunisterna att få herraväldet i Paris. Några få dagar efter
resningens begynnelse reste Hugo till Bryssel, som det
hette i ekonomiska angelägenheter, men möjligen för att
undgå den farliga ställning, hvari han kunde kommit.
Utan tvifvel delade Hugo i viss grad kommunisternas
åsikter, och de hade räknat på att han skulle ställa sig
på deras sida. Men deras våldsamheter kunde han
förvisso icke gilla, och genom tre dikter, hvilka han afsände
från Bryssel, sökte han häjda deras ursinne, tillropade
dem att upphöra och förklarade sig aldrig vilja dela
ansvaret för deras brott. Armén sändes mot Paris, och då
det snart visade sig, att kommunen skulle gå under, gjorde
sig kommunisterna skyldiga till förskräckliga grymheter.
Då de ej kunde försvara Paris, ville de förstöra det, och
den segrande armén bemödade sig nästan om att ej låta
öfverträffa sig i hämdbegär. Hugo hade ogillat
kommunisterna, han ogillade nu också deras förföljare. Nu då
de voro slagna, ville han visa mildhet. Den belgiska
regeringen förklarade, att den ej skulle betrakta
kommunisterna såsom politiska flyktingar utan såsom vanliga
brottslingar och utlämna dem, som kommo, till franska
regeringen. Hugo protesterade och förklarade, att han
skulle mottaga och skydda dem i sitt hus. Denna hans
förklaring gaf anledning till ett uppträde i Bryssel, i det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
