Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Käjsardömets fall. "Det förskräckliga året." Hugos sista tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“DET FÖRSKRÄCKLIGA ÅRET.“
37
att en skara unge män, hvaribland många af högt
uppsatta familjer, en natt samlade sig utanför skaldens
bostad och rent af försökte att intränga däri för att lynka
Hugo. Fönsterna krossades, och stenar regnade in i hans
rum, som beboddes äfven af hans sonhustru och hennes barn.
Ett par dagar därefter fick Hugo befallning att lämna Belgien.
Alla sina minnen från denna sorgliga tid har Hugo
sammanfattat i diktcykeln Det förskräckliga året. Månad
efter månad går han här igenom händelserna i tidsföljd.
Särskilt anmärkningsvärd är häri den ställning han intar
till Paris och kommunen. Paris är för honom, trots allt
som händt, likväl kulturens brännpunkt, och dess
befolkning går alltjämt i spetsen för civilisationen. Och om han
ej direkt tar kommunen i försvar, så försöker han likväl
förklara, hur den kunnat komma till stånd, och så mycket
som möjligt urskulda och förlåta dess handlingar. Så t. ex.
i följande dikt, där han låter en domare hålla ett tal till
en kommunist, som antändt ett bibliotek, och hvilkens korta
svar innehåller Hugos egen anklagelse mot samhället. *)
Hvems är skulden?
Bekänner du?
Ja väl; man brände på mitt råd biblioteket.
Men det är ett gräsligt dåd!
Ett dåd, som du begått emot dig själf, elände!
Det var din egen själ, som då du innebrände!
Du sköflade ditt gods, din egendom, ditt arf
och smälte skatterna från flydda tidevarf!
Har icke boken stått beständigt vid din sida?
De ringes vän, hon gått mot härskarna att strida
och talat ljungande, de undanskjutnas tolk.
Hon är ett vittnesbörd, bebådande de folk,
som trampa tunga fjät i nattomhöljda öknen,
att morgonrodnaden skall bräcka genom töcknen.
... Mot sanningarna, ve! mot helga gudahus,
mot ädla mästervärk af åska och af ljus,
mot världshistorien, mot hjältarnas bedrifter,
mot Rom, mot Hellas, mot århundradenas grifter,
mot det förflutna, mot det ögonblick som flyr
och aflar, sjunkande, den nya dag som gryr,
mot biblar, skrifna ned af skilda folk och tider,
mot sångarenas rund, mot höge Homerider **),
*) Öfvers. af E. Fredin.
Homeros, stor grekisk skald; Homerid, en ättling, en
efterföljare af Homeros.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
