Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Käjsardömets fall. "Det förskräckliga året." Hugos sista tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40
VICTOR HUGO.
gång som de faktiskt existerande religionsformerna, vare
sig af det ena eller andra slaget, alltid tedde sig för
honom såsom härdar för andligt förtryck, är hans känsla för
religionen själf den allra varmaste. Och religionen, det
är tron på Gud, det godas ursprung, hvilken nppenbarar
sig i naturen och i samvetet, och som leder
mänsklighetens öden. Och tron på själens odödlighet blir hos
honom allt mer rotfast. Liksom materiens enklaste element,
atomen, var oförstörbar, så var ock själen, som är så att
säga den andliga eller moraliska atomen. Det är om
några få ständigt återkommande idéer, som hans sista värk
röra sig rätten, friheten och mildheten. Men då han åter
och återigen skall söka nya uttryck för dessa tankar, kan
det knappast undvikas, att en viss enformighet breder sig
öfver hans värser, att hans tankar stundom blifva något
töckniga och hans bilder någon gång till och med absurda.
Liknande iakttagelser kan man göra hos flere af de stora
skalder och konstnärer, hvilka det förunnats att skapa
nya värk ännu vid framskridna år. Dessa värk sakna
lifvets färger; det är ej våra fröjder och sorger vi möta,
men de ha ofta i stället något af öknarnas enformiga
storhet, och man känner liksom ett behof att i dem ana något
af den ofattbara evighetens synpunkter.
Victor Hugo dog i maj 1885 efter blott några få
dagars sjukdom. Han förstod ganska snart, att hans timme
var slagen, och han hälsade döden välkommen. Han
bibehöll sina själskrafter till det sista och önskade endast,
att det skulle gå fortare, Bulletiner hade hela tiden
utskickats, och utanför hans bostad stodo jämt talrika skaror
för att få veta hans tillstånd. Han efterlämnade ett
testamente af följande lydelse:
Jag gifver femtio tusen francs åt de fattiga.
Jag önskar blifva förd till grafven på de fattiges.
likvagn.
Jag undanbeder mig kyrklig begrafning.
Jag önskar att hvarje människa må bedja för mig.
Jag tror på Gud.
Victor Hugo.
Den till de fattige skänkta summan var ej
synnerligen stor, ty Hugo var ägare af många millioner. Den
döde fördes till grafven i den vagn han önskat. Men för
öfrigt saknades vid denna begrafning ingenting af prakt och
ståt. De offentliga myndigheterna hade arrangerat den,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
