Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Karaktäristiska drag i Victor Hugos diktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46
VICTOR HUGO.
ofantliga, öfverdriften såväl i hopningar af ord som i
bildernas bålstorhet. Han söker det ovanliga och
vidunderliga. Detta framträder redan i hans ungdomsromaner.
I Han från Island, hvars handling tilldrar sig i Norge, är
“hjälten“, Han, ett slags djurmänniska, som lefver i en
håla och närer sig af blod och saltvatten, hvilket han dricker
ur människoskallar. Han låter sina naglar växa till klor,
har en isbjörn till vän, slåss med vargar och hatar
människorna. Med sitt långa, tofviga, röda skägg, sin låga
panna, sina vilda ögon, sin platta näsa liknar han mera
ett djur än en människa. I romanen Bug Jargal träffa vi
negerdvärgen Hadibrah. Detta missfoster, som utvecklar
en djäfvulsk grymhet, har ett yttre, som svarar mot hans
själ. Hans öron äro så stora, att han kan betäcka sitt
ansikte med dem, och hans ofantliga hufvud är bevuxet
med röda borst. Hans hals är kort och fet, benen äro
ofantligt smala, och då han sätter sig, böja de sig under
honom som en spindels ben.
Men den mäst märkvärdiga och den som står mäst
lefvande för vår fantasi bland alla de missfoster Hugo
uppfunnit är ringaren Qvasimodo i romanen Kyrkan
Notre-Dame i Paris. Han är på en gång ett vidunder och en
ängel. Hans ansikte har en fyrkantig näsa och en
hästskoformad mun; det ena ögat är betäckt af en ofantlig
vårta; det andra beskuggas af röda borstlika ögonhår.
Öfver de valkiga läpparna skjuter en tand ut som en bete,
och hakan är klufven. Ryggen är en enda förfärlig puckel,
benen kunna blott vid knäna beröra hvarandra, händerna och
fötterna äro jättelika. En ofantlig styrka är förenad med
denna fulhet, och till alla de lyten, som naturen hopat
hos denna människa, kommer ännu ett, hvartill hans yrke
är orsaken. Hans trumhinnor hafva spruckit genom det
väldiga dånet af kyrkans klockor, hvilket har till följd,
att han är nära nog stendöf. Han är egentligen blott en
del af den väldiga katedralen. Hans groteska gestalt
liknar de odjur till stenfigurer, som öfverallt grina emot
oss i kyrkans alla vinklar och vrår. Hans älskarinna är
“stora Marie“, den största klockan i Notre-Dame, och
hans käraste nöje är att sätta henne i rörelse. Men i
detta afskyväckande kroppshölje finnes ett varmt klappande
hjärta, en sällsynt känslans finhet och en ädelmodig karaktär.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
