Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
spåra upp fruntimmer, som va’ bra nog till åren, som va’
sjukliga ocb hade pängar och böjelse för gefte? Men detta
var i alla fall hufvudämnet för hans betraktelse. Dä’ var
inte annat än handlarekristendomen uti honom. Allaredan
när hans första hustru lefde, kom han på obestånd genom
storaktighet och ett högfärdigt lefverne. Så dog hustrun,
och hon var knappt kallnad, förrän han i doldom underrättade
sina fordringsägare, att om de bara tålade sig ett par månader
till, så skulle han klara sig med ett rikt gifte.
— Sicken rackare!
— Och dä’ gjorde han. Han hade sett ut en, gifte’ sej
och klarerade. Men se’n dröjde dä’ inte länge, förrän han
kom på balans igen. Det barkade mer och mer utför med
honom. Men när det såg som värst ut för honom, så serradö,
föll den andra hustrun helt oförhappandes ifrån, hon också.
Och se’n klarerade Pepparstedt sina ruttna affärder på samma
sätt som efter den första hustruns död.
Så gick det undan för undan, och sista gången regelerade
han sej med söster min, den gamla sjåtans pängar, fnös Klas,
och sparkade med stöfvelldacken i ljungen, där han satt.
— Jaha, underligt har dä’ gått. Men du får säja, hva’
du vill, Klas, så kan du då inte neka te’, att Pepparstedt slingrat
sej bra ifrån konkursmakarne, dä’ vill säga gode män och
köpmannaombud. Han har var’t dom för seg. De ha inte
kunnat fjälla honom eller sko sej på honom. Han borde,
min själ, ha medalj bara för dä’! lät jag.
— Medalj! Jaha, dä’ skulle han ha. Men den skulle
nitas fast där bak på’n mä’ en enepåk. Den skälmen. Nu
efteråt och se’n jag lärt känna honom, begriper jag te’ fullo,
att han bara spelade spektakel på bröllopet därhemma, fast
vi trodde, att dä’ var fromhet, som regerade i den filuren,
fräste Klas.
— Hur vände han sej då?
—-Jo, ni vet, att söster min, som han gifte sej mä’,
är ful och illavuren och skam te’ sägandes ettrig och illbattig
också. Men hon ä’ sådan som vår Herre gjort henne, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
