Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 17. En begrafning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
63
»Ja, huru bedröfliga äro de ej att "påse, om-
gifna af de tomma, sörjande glasen!» sade en an-
nan, och förmådde knappt intaga sin plats i ledet,
då processionen helt lamt började att sätta sig i
rörelse.
Ringningen hade längesedan upphört och skym-
ningen inbrutit, dâ gubbarne begâfvo sig pä väg
till den hemska begrafningsplatsen. I anseende till
det djupa deltagande allesammans visat d en bedröf-
vade enklingen, och emedan den ena hade starkare
nerver än den andra att bära sorgen, gick det ej
lika lätt för alla att sträfva fram den länga vägen.
De känslofullaste svimmade pä vägen. Processio-
nen blef dock ovanligt lang, emedan herrarne en
och en, med olika mellanrum, intogq gatans bredd,
vacklande hit och dit i sin bedröfvelse, af vänskap
för den sorgbundna enklingen.
Efter ett par krokar p& åtskilliga afvägar, an-
lände processionen slutligen temligen talrik till
Stähleborg. Här stod den väntande dödgräfvaren
bredvid den lilla grafven, som han beredt barnet
•vid modrens sida.
Den rörda enklingen dignade ner vid dess
rand, »full,» såsom han försäkrade, »af saliga och
sorgliga minnen.» Ett par af hans intimaste vänner
gjorde honom sällskap.
Nu framsteg presten, och sedan han utantill
läst ett par små böner ur brudvigseln, tog han
sandspaden ordentligt, men hann ej säga mer än:
»af jord äst du kommen!» förrän han helt förfärad
släppte både handbok och spade, då en röst ur
grafven hemskt hväste: »hvem är det som vräker
sand i synen pä mig?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
