Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 34. Moniuses Lisu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
brinnande andakt om tröst och mod att lida allt
hvad ett modershjerta förmår, för att rädda sitt
barns lif, det hon visste att hon skulle ansvara för
inför Gud.
I redigt tillstånd, efter ruset, tycktes Hildén
nästan ångra sitt uppförande emot sin hustru, hvars
tålamod han då högt värderade. Det glädjande
hoppet om fadersnamnet gjorde, att han för en
tid behandlade henne med mera ömhet och skon-
samhet än förut; men kort efter glädjen öfver en
sons födelse, begynte han åter sitt förra lefverne.
Åtta år härefter, sent en regnig och kulen
höstafton, satt en mager, blåblek, ung, gråtande
qvinna på en hård bondkärra, med tre små sof-
vande barn. Hon stred med stormen om det mörka
fladdrande håret, för att dermed värma och be-
täcka det yngsta barnet, som låg vid modersbrö-
stet, medan hon med halsduk och förkläde om-
svept de ’ tvenne äldre små halfklädda gossarna,
hvilka slumrade sött, med liufvudet mot hen-
nes knä.
Frusen och våt, af det genom blåsten inpi-
skade regnet, satt en gammal bonde, klädd i,en
slokig och drypande hatt och en grå vadmalsrock,
framföre på kärran. Misströstande om betalningen
för skjutsen, brummade han öfver »qvinnfolk, som
med sina ungar i mörka natten stryka landsvägarna
fram, i ett herrans väder, då en bra karl ej vill
köra ut sin hund en gång.» Härunder körde han
in genom Limingo tull i Uleåborg.
Kärran stannade vid Moniuses port, som skjuts-
karlen knackade på. Den gamla modern (nu all-
deles nykter) kom sjelf att öppna. Med rörelse
emottog hon sin olyckliga dotter och hennes barn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
