Hur det än var, så började den unge ingenjörens livliga fantasi intressera advokaten mera än han ville erkänna. Det låg en viss säkerhet över hela framställningen och det led ej längre något tvivel om, att Carl Modig ej satt sig grundligt in i saken.
--- Du vill använda järnkärnans magnetiska kraft? undrade advokaten; det föresvävade honom en eller annan fantastisk skildring av något dylikt.
--- Hugget i sten. Nej --- mitt projekt är så enkelt, så enkelt att det är rent av otroligt enkelt. Hör nu bara på. Jag borrar ett hål genom skorpan, ungefär mitt på ön.
--- Ett schakt?
--- Alldeles --- ett schakt. Detta schakt låter jag nå ned till järnkärnan --- dit och kanske ett litet stycke längre ned --- in i själva kärnan. När jag nått så iångt, kommer det svåra. Att arbeta sig fram genom metalliskt järn är, det är klart, så gott som ogörligt. Det är ju segt och vid sprängning får man ej loss en bit. Men ned måste jag. Jag kommer då att använda mig av syrehaltigt vatten --- som jag framställer på ön ---
--- Kan du det?
--- Ja visst. Nå, detta syrehaltiga vatten får cirkulera och det löser järnet. Hålet där nere blir allt större och större ---
--- Ja visst. Det begriper jag. Men när det sura vattnet löst upp så mycket järn det kan, då får du pumpa upp det och ersätta det med nytt.
--- Ja. Men jag pumpar icke upp det. Det går upp själv. Saken är den, att när järn löses i svavelsyra, som ar utspädd, bildas det vätgas. Den är lika bra som kolsyran i en selterssifon. Jag låter ett rör gå ned i blandningen, tätar till schaktets öppning och den mättade syran stiger, driven av gastrycket, upp genom röret ---
--- Mycket snillrik detalj --- men hur kommer du till månen, Carl?
--- Strax, farbror, strax. Hålet i järnkärnan blir alltså större och storre. Syran fräter allt mer och mer på kavitetens väggar --- och till slut har jag en väldig hall där nere i djupet.
--- Ja --- jag förstår.
--- Då kommer ögonblicket!
--- Nå?
Advokaten begrep alltjämt icke, vart ingenjören syftade.
Då låter jag cementera igen schaktet ---
--- Såå.
Ja, utom för ett litet, smalt rör, genom vilket ett par elektriska trådar föras ned. Genom röret får så litet kraftig syra rinna. Den angriper naturligtvis järnet där nere, det bildas vätgas --- vilken möjligen bör tillblandas med litet acetylengas samt nitroglycerin och dylikt --- det få experiment i smått avgöra --- och en konstgjord vulkan är bildad. När det nu är fullmåne och springflod här nere --- då är ögonblicket inne, ty då attraherar månen jorden starkast --- då trycker jag på den elektriska knappen ---
--- Å katten!
--- Jo. En gnista slår över där nere --- mellan de bägge trådarna --- gasblandningen antändes, explosionen inträffar och med en väldig fart slungas meteorens kalott med allt vad däruppå är upp från jorden, ut i rymden. Skall den nå månen? Ja --- se där endast ett räkneexperiment! Är kaviteten stor nog, är gasladdningen tillräckligt kraftig, beräknas tiden för månens intensivaste attraktion riktigt, så lyckas det.
Advokaten satt tyst.
Han undrade:
Var Carl Modig normal eller så överspänd, att det gränsade till vanvett?
--- Men om kalotten spränges i stycken? Om den smulas sönder?
--- Nej det avvärjer jag.
--- På vilket sätt då?
--- Genom cementering.
--- Nå --- nå --- ingenjörskonsten har många knep --- jag antager alltså, att allt går efter beräkning. Du kommer till månen. Mycket bra. Men hur skall du komma tillbaka igen?
Carl Modig skrattade.
--- Å, har jag först kommit levande dit, så nog tager jag mig på ett eller annat sätt hem igen.
--- Låt gå. Men vad skall du leva av? Månen är en död himlakropp, den har ingen atmosfär, du kan inte leva där, det är en öken med ett par hundra graders kyla.
--- Jag vet det, farbror; men detta gäller den sida av månen, som vi se --- som bekant vänder månen alltid samma sida mot jorden. Jag skall besöka månens bakre sida. Den sida av månen, som ett människoöga aldrig ännu sett och kanske aldrig heller får se från jorden. Den baksidan inbillar jag mig vara en buckla, liknande den, som man kan klämma in på en otät gummiboll. Och denna buckla bör efter mina beräkningar verkligen äga en rest av atmosfär. Det är dit jag jag ämnar mig.
Advokaten drog djupt efter andan.
--- Hur skulle månens baksida ha fått en sådan buckla?
--- Genom jordens dragningskraft. Denna har bevisligen format månen litet äggformig så att månaxeln, som vänder rätt mot jorden, är större än den diameter av skivan vi se tvärs över månen Och har hitsidan på detta sätt tvingats att närma sig jorden genom en höjning, så talar allt för att baksidan av precis samma kraft måste hava tryckts ihop --- att en kavitet måste ha bildats.
Advokaten kände sig träffad av logiken i detta resonemang --- ja, det var nästan givet, att månens äggformiga utdragning mot jorden borde hava haft till följd en tillplattning, kanske nästan en instörtning på den från jorden vettande sidan.
--- Men, tänkte han, icke hade Abel Modig någonsin drömt om, att hans son skulle använda hans upptäckta meteorö som ett medel till att lämna sin fäderneärvda planet inom solsystemet.
Han suckade lätt.
--- Ja, den rikedomen, tyckte han. På ett eller annat sätt stiger den alltid folk till huvudet. Och du, min käre Carl, tycks spekulera på ett i stort anlagt självmord.
Carl Modigs vita tänder lyste friska och granna.
--- Ånej, farbror. Så galet är det nog inte. Men hemligheten med rikedom, förbunden med kunskaper och dådkraft är nog just den, att man vill hava ära och framför allt spänning och sensation. Där har farbror mina drivfjädrar. Kanske farbror vill göra mig sällskap? Jaså, inte. Nå, då får jag endast be om farbrors löfte om obrottslig tystnad.
--- Var lugn, nickade advokaten, var lugn. Jag är väl inte förryckt heller. Tror du att jag för någon skulle omtala, att min för detta myndling har för avsikt att spränga sig i luften. Om jag hade makt skulle jag naturligtvis hindra dig; men jag känner din natur och protester äro ju alldeles bortspillda, goda råd utan nytta och förmaningar verka blott eggande på dig --- och dessutom har jag ju numera intet att befalla över dig. Således ---
---- Far i frid, menar farbror.
--- Ja, något sådant, skrattade den gamle advokaten, men inom sig själv kände Julin sig allt annat än glad.
Med ens slog en idé ned hos honom. Ett minne dök upp i hans själ Hur var det? Var ej en kvinna med i Carl Modigs liv just vid den tidpunkten --- för tvenne år sedan --- då han blev myndig? Men det hade aldrig växlats ett ord om saken mellan honom och myndlingen.
--- Är det endast ära och längtan efter sensationer som varit drivkraften? Ingenting annat --- jag menar något personligt --- --- --- stack han in med.
Till exempel?
--- Ja, vad vet jag. En eller annan förargelse?
Carl Modig såg länge på den gamle.
--- Ja, svarade han till slut, det är så --- men vad kan jag icke säga.
Men advokaten ville ej giva tappt.
--- Men om detta --- detta obehagliga kan rättas på ---
--- Ja --- då är det ju en möjlighet för att --- jag stannar hemma --- men jag har endast litet hopp ---
--- Och du vill absolut icke anförtro dig åt mig?
--- Jag kan icke, farbror! Nu måste jag emellertid --- tiden lider.
---- Bara ett enda ord, min gosse. Tänker du besöka, hm, hm, månen alldeles ensam?
--- Nej, naturligtvis icke.
--- Och vilka skola bli dina följeslagare?
--- Några präktiga gossar.
--- Som följa frivilligt?
--- Ja visst.
Du får ingen med dig, min gosse. Och det vore ej heller rätt att hålla dem i okunnighet om din avsikt och yppar du den --- att genom konstgjort vulkanutbrott slungas från jorden, så betacka de sig nog allesammans
--- Valet är fritt --- då reser jag ensam.
--- Men så en annan sak.
--- Vad då?
--- Låter du världen genast få veta om din plan?
--- Icke med ett ord. När allt är klart för »vulkanutbrottet», tänker jag framlägga den, icke förr.
--- Nej, jag kunde just tänka det. Men då uppstå ell stor svårighet.
--- Vilken?
--- Jo, det skall jag säga dig! Dina medarbetare komma att undra över ditt sätt att gå till väga. Du kommer genom schaktet ned på rent, metalliskt järn. I stället för att bryta detta färdiga järn, som direkt skulle kunna säljas lika lätt som smör --- så löser du upp det i syror, till absolut ingen nytta. Alltså --- du motsäger dig själv --- först arbetar du dig med stort besvär ned till järnet, för att utvinna det. Och icke förr har du nått detta järn, innan du ger dig till att förstöra det. Ty genom upplösningen i syror blir det ju förstört --- eller hur?
--- Jo, mycket riktigt.
--- Där ser du! Du råkar genast in i en inkonsekvens --- i en paradox.
--- Ingalunda, farbror.
--- Hur så?
--- Därför att jag inte kan räkna fel. Allt in i minsta detalj är beräknat.
--- Också detta?
--- Även det!
--- Men på vilket sätt?
Just nu inträdde Modigs gamla hushållerska och Carl Modig sänkte rösten till en viskning.
Advokaten åhörde hans svar med ett misstroget småleende, vilket dock så småningom blev mera och mera gillande och till slut utbrast han:
--- Det var verkligen genialiskt uttänkt, det måste
jag medge --- men, min käre Carl, du var visst upptagen --- jag lämnar
dig för att ej hindra dig genom min närvaro.
