Nästa morgon, vid frukosten, mottog Nina Örnklo ett brev, och ehuru hon ej sett Carl Modigs handstil på två hela år kände hon strax igen den.
Hon stack brevet in i blusen utan att läsa det --- det skulle läsas uppe, i enrum --- och skyndade sig att bliva färdig med maten.
Nervöst slet hon upp kuvertet och läste:
Nina!
Jag har älskat dig, Nina, sedan många år tillbaka. Ägat har fröjdat sig åt allt som skönhetens gudinna slösat på dig: guldet i dina blonda lockar, korallen i dina läppar med pärlornas rad där innanför medan dina blåa ögon äro de underbaraste safirer, din hals svanens vita mjuka och hela din gestalt sylfidens. Jag hade trott att ett yttre som ditt var boning åt ett sinne av ädelhet, hjärta av godhet.
Jag tog fel.
Jag har ryckt din lockande bild ur mitt hjarta.
Jag går nu att utföra ett arbete, så stort, så övermänskligt väldigt, att dess make faktiskt ännu ej utförts av människa --- nej, knappast i tanken.
Jag är beredd att finna döden i detta jättearbetes tjänst. Jag söker den ej. Jag är ingen överspänd sjukling och spekulerar ej i självmord på grund av otur i kärlek. Men döden har ej mer någon skräck för mig, då jag blivit så bedragen på livets högsta goda, som nu skett.
Mitt fartyg »Hasard» ligger utanför Göteborgs redd och med det avseglar jag inom loppet av en vecka på den färd, som sträcker sig --- om allt går efter beräkning --- till och med längre än till »världens ända».
Jag kommer att träffa greve Hugo Winterfeldt --- jag vet det --- och skall, om han ej redan hunnit skaffa sig rikedom förse honom med ett kapital och skicka den rike prinsen i dina armar ---
Farväl för evigt.
Carl Modig.
Brevet föll ur Ninas hand. Den säkra koketten fanns ej mera.
I hennes ställe hade kommit en liten svag och skröplig, men älskande kvinna.
Nina Örnklo undergick i denna stund en fullständig metamorfos. Hon kände för första gången kärlekens otroliga styrka och kraft fylla sitt inre.
Som en blixt slog det ned hos henne vad hon ville.
Och med ens torkade hon sina tårar, klädde sig för promenad, och innan nästa halva timme förflutit förde henne en droska ned mot Österlånggatan, där fadern, den förmögne konsul Örnklo, hade sitt kontor.
--- Du här, mitt barn, utbrast den fryntlige änklingen och betraktade sin vackra dotter. Är det hushållspengar?
--- Ne-ej.
--- Toaletter?
--- Ne-ej.
--- Såå. Vad förskaffar mig då äran? Att det gäller pengar eller livet tar jag för givet.
--- Det är egentligen något annat.
--- Jaså?
Och konsul Örnklo satte med en häpen min lornjetten till rätta på näsan.
--- Att börja med behöver jag ett par tusen kronor---
--- Ha, ha, ha. Vad sade jag?
--- Nej, nej. Det är för en fattig gosses skull.
--- Vem då?
--- Min kusin --- mammas systerson Emil Grane.
--- Vad nu? Pojken är ju bara aderton år eller så. Har han spelat --- och förlorat --- hedersskuld? Och bett dig klarera för honom.
--- Å, nej --- visst inte. Han skall gå till sjöss.
--- Den landkrabban!
--- Ja --- och jag ville hjälpa honom till det.
--- Nåja --- gärna det! Säg till Hansson i kassan så får du de två tusen --- annars något?
--- Nej ---
--- Ja --- då får du skynda dig, min rara unge --- time is money --- och det är ju mitt i värsta brådskan.
Nina räckte fadern sin kind att kyssa, tog ut sina pengar och åkte vidare i den väntande droskan; nu gällde färden advokat Julins kontor.
Den gamle advokaten tog emot.
Han såg på kortet ---
--- Nina Örnklo ---
Ett minne drog igenom hans hjärna ---
Det namnet --- var det icke --- jo, så sannerligen --- det var just denna unga dam, som satts i förbindelse med Carl Modigs namn för ett par år sedan ---
Och ytterst förekommande och artigt tog han emot den besökande unga flickan vars skönhet och behagliga väsen genast tog hans gamla hjärta med storm.
Nina gick rakt på sak.
--- Jag kommer i ett ärende, som rör ingenjör Carl Modig. Ni måste behandla det absolut diskret.
Advokaten bugade.
--- Och icke yppa mera än precis vad jag beder er: omtala för herr Modig.
--- Det lovar jag.
--- Jag har upptäckt, att Carl --- Carl Modig icke alls är mig likgiltig ---
Här förskönade en klar rodnad de vackra dragen.
--- Och jag hör att han om en vecka skall företaga en längre resa ---
--- Vänta litet, min nådiga. Ni skulle kunna förhindra denna resa ---
--- Jag? Nej ---
--- Jo, säg ett ord och han stannar.
Nina betraktade advokaten med ett högst olyckligt utseende.
--- Det är för sent. Sedan i går äro rollerna ombytta jag är nu den bortstötta.
--- Vad behagas?
--- Så är det, herr advokat. Men låt mig få fortsätta. Jag har en kusin, på min mors sida, en aderton år gammal yngling, Emil Grane, som jag vill förmå att gå till sjöss. Genom honom kan jag så få underrättelser om Carl --- underrättelser utan vilka jag komme att känna mig ytterst orolig. Och skulle något ont tillstöta Carl så skulle jag känna mig som hans baneman --- --- ---
--- Å, Herre Gud!
--- Vad! Ni säger detta i en ton, som trodde ni att det absolut måste hända honom något farligt!?
--- Ja, så är det. Och jag nekar er min hjälp, om det är på det viset, att ni vänt er till mig för att genom min förmedling få er unge kusin med på resan ---
Ninas kinder färgades av en dödlig blekhet.
--- Är hans resa så farlig?
--- Ja --- sannerligen fröken Örnklo --- det gäller, att --- --- ---
Plötsligt höll han inne --- han kunde ju ej omtala något --- han hade givit sitt löfte att tiga.
--- Jag rekommenderar icke er kusin, fröken Örnklo, absolut icke.
--- Ni skrämmer mig.
--- Ja --- och jag råder er att ej utsätta er unge kusins liv för fara.
Nina Örnklo märkte på advokatens bestämda ton att där fanns inga utsikter.
Hon avlägsnade sig och skrev i en närbelagen pappershandel ett brev till Carl Modig, direkt; hon rev gång på gång sönder de påbörjade koncepten, innan hon fick brevet som hon önskade. Då hade det följande innehåll:
Käre Carl!
Jag yttrar mig ej om ditt brev till mig. Jag har varit hjärtlös och grym och jag förstår att en man med karaktär gripes av både förakt och hat till en kvinna, som så trampat på hans känslor. Jag kan ej på en dag rentvå mig --- nej, därtill fordras åratal.
Jag vill emellertid bedja dig om en enda tjänst --- neka mig den icke.
Jag har en kusin, Emil Grane, en duktig pojke på aderton år. Låt honom få följa dig på resan. Pojken längtar efter äventyr och spänning. Låt honom få bli med. Skriv ett »ja» omgående och jag skall utrusta honom och låta ynglingen möta vid »Hasard» på bestämd tid i Göteborg. Nina.
Hon sände av brevet med ett stadsbud och väntade med spänning svaret hemma på sitt rum.
Det kom omgående.
Med nervös iver slet hon upp kuvertet.
En lapp föll ut.
--- Ja, läste hon.
Underskriften var Carl Modigs.
Icke ett ord mera än dessa tre. Spänningen bröts och med ett utrop:
--- Gud ske lov! sprang Nina upp. Energin lyste ur
hennes ögon och hon skyndade ut, uppsökte den unge kusinen och drog
honom med sig ut i staden i och för hans fullständiga ekipering till
sjöman.
