--- Vad menar du?
Frågan framställdes av doktor Jurell, vilken samma dag, som Nina och Carl Modig mötts, fått ett brev från vännen att omedelbart infinna sig hos denne.
--- Vad jag säger, det menar jag.
--- Att företaga en exkursion till Polynesien för att bryta järn?
--- Ja --- delvis. Men huvudsakligen något annat.
--- Och att jag skall följa med som skeppsläkare?
--- Just det.
--- Men ---
--- Intet men! Vad binder dig? Absolut intet.
--- Nej, det förstås. Nå, låt mig först höra planen.
Och nu meddelade Carl Modig sin vän doktorn det, som han viskande anförtrott advokaten för ett par dagar sedan --- den plan, som han gjort upp för att dölja sin egentliga avsikt med meteorjärnets upplösning i syror.
--- Det är en oerhört stor plan, Jurell.
Doktorn nickade misstroget.
--- Kolossal. Och att jag nu anförtror den till dig måste du uppfatta som att jag sätter obetingad tillit till din tystlåtenhet.
--- Hedersord! svarade doktor Jurell och räckte vännen sin hand.
--- Nå --- alltså. Till att börja med har min far, den store geologen, upptäckt att en ö i Polynesien utgöres av en jättestor, nedfallen meteor. Den består alltså i sitt inre av rent, metalliskt järn; och ytan eller skorpan är bergart, förstås.
--- Jaha, detta begriper jag. Det där har du ju för resten sagt --- så det är just fortsättningen jag med intresse väntar att få höra ---
--- Nåja, det skadar inte att upprepa det, tyckte Modig. Och isynnerhet att den är jättestor. Det är viktigt. Den är nog med säkerhet den största meteorjärnsten som någonsin nedfallit på jorden.
--- Tror du?
--- Ja, eftersom den bildar en hel ö.
--- Gott --- men meteorjärn är väl meteorjärn det är stort eller litet?
---Till en viss grad ja.
--- Hur så? Till en viss grad?
--- Just det. Och nu kommer jag till kärnan. Meteorjärn skiljer sig från allt telluriskt eller jordiskt järn därigenom att det framvisar de så kallade-Widmannstättenska figurerna. Om man slipar ett stycke meteorjärn alldeles speglande blankt och etsar det med en förtunnad syra framträda, påvisade denne lärde, en hel hop konstiga kristallformer liknande exotiska växters blad liggande kors och tvärs ---
--- Ja, det vet jag; vidare i texten.
--- Nå --- detta beror kanske på allt meteorjärns halt av nickel och kobolt, ty det telluriska järnet innehåller ej dessa ämnen och framvisar icke heller de besynnerliga figurerna vid etsning. Men --- meteorjärnet innehåller dessutom det ämne, som är ett av de allra vanligaste i världsrymdens kroppar ---
--- Vätet?
--- Nej.
--- Kol?
--- Riktigt. Det innehåller kol. Och nu komma vi till kärnan, du Jurell. Sista upptäckten på kemins område, upptäckt i fjol, år 1888 av en kemist i Paris.
--- Har han upptäckt något i meteorjärn?
--- I meteorjärn? Nej, katten heller. Men han har framställt --- konstgjorda diamanter.
--- Fantasier!
--- Nej, på mitt hedersord! De framställdes på så sätt, att man inne i ett kolossalt stort järnblock borrade ett hål och i det hålet lade kolpulver. Så tillslöts hålet av en massiv järnstång och nu hade kemisten alltså ett järnblock i vars mitt det befann sig ---
--- Litet kolpulver.
--- Ja. Nu upphettades detta stora järnblock till vitglödgningshetta och fick sedan svalna. Det visade sig då, att kolpulvret löst sig i det heta järnblocket och att det vid detsammas avkylning kristalliserat ut ---
Vad säger du! Kristaller av kol --- det är ju --- --- ---
--- Diamanter, alldeles precis det, ja. Av kolpulvret hade det bildat sig små diamanter inne i det stora järnblocket.
--- Men är detta nu verkligen bevisat?
--- Ja, det är ett kemiskt-fysikaliskt, verkligt; experiment som utförts av en fransk kemist.
--- Och vad följer så av detsamma med avseende på meteoren i Polynesien?
--- Vänta. Jag sade, att det bildats diamanter i järnblocket i Paris. Och det är sant. Men de voro försvinnande små. Som udden av en synål eller så. Som fabrikation kan detta ju aldrig löna sig. Men man har lagt märke till, att ju större järnblock, man använt vid experimentet desto större voro diamanterna. Nå --- slutledningarna äro givna. Det kol, som finnes i meteorerna kan, isynnerhet då meteorerna nå upp i så väldiga dimensioner som en hel ö, med största sannolikhet hava utkristalliserat i betydliga kristaller. Med andra ord: det är nästan en visshet att meteoröns järnmassiv innehåller diamanter. Och det till och med väldiga sådana.
Doktor Jurell kände hur han hisnade.
Vilka perspektiv!
--- Men hur kunna dessa då utvinnas? Det måste bli ett förskräckligt arbete, att mejsla ut dem ur det sega järnet.
Carl Modig log ett slugt leende.
--- Jag har löst den gåtan!
--- Verkligen?
--- Ja. Jag löser ut dem!
--- Gåtan ja --- men diamanterna?
--- Det är just dem jag löser ut ur järnet. Jag låter syrehaltigt vatten ideligen cirkulera och lösa upp allt järnet. I det slam som då blir kvar ligga diamanterna olösliga som de äro, kvar på gropens botten. Har du förstått?
Doktorns ögon tindrade.
--- Om Jag har förstått! Det är ju helt enkelt briljant --- b-r-i-l-j-a-n-t! Du är ett snille, Kalle! Ett geni! Låt oss räkna! Hur stort var det järnblock man använde i Paris?
--- Det största var väl en kubikmeter; en meter långt, en brett och en högt och vägde litet över sju ton.
--- Och din ö --- hur stor är då den? Som Gottland?
--- Snälla du, inte vet ju jag det.
--- Ja, inte är den mindre än en svensk mil väl. Gott, vi antaga en svensk mil. Och en mil är 10,000 meter. Således diamanter så stora som 10,000 synålsspetsar. Men hur stor är en synålsspets?
--- Jag vet inte, skrattade Carl Modig.
--- Nå --- vi ponera. Låt oss supponera, att det går så mycket som 100 »synålsspetsar» på en millimeter, det är väl inte för sangviniskt?
--- Nej, absolut icke. Nå antagom då det.
--- Ja, då bli diamanterna icke mindre än 100 millimeter i genomskärning --- diamanter så stora som en decimeter --- Kalle, Kalle, är du galen diamanter så stora som min hand! Så stora har man väl inte funnit på jorden?
--- Nej.
--- Hur stora?
--- Å, »Stora Mogul» är så stor som ett halvt äpple, så komma »Orloff», »Regenten», »Kohinoor», »Söderns Stjärna» och en del mindre.
--- Topp, Kalle --- jag följer dig. Jag är nöjd med en »Söderns Stjärna» i arvode, men ---
Jurell såg plötsligt eftertänksam ut. Fick man tyda hans ögons glans som en spegelbild av själen, så var denna hans själ för tillfället uppfylld av diamanter --- diamanter. Och detta var nog också riktigt gissat --- ty han frågade:
--- Behöva vi dela med oss åt flera?
--- Dela vad?
--- Diamanterna!!
Carl Modig lät höra ett hjärtligt skratt.
--- Har du diamantfeber redan? Det ligger minst ett års arbete framför oss. Två månader tager nog resan eller kanske mera och så måste vi minst räkna på 10 eller kanske 12 månaders arbete där --- vi skriva nu maj 1889 --- låt oss säga att vi i jultiden 1890, således om 18 eller 19 månader kunna ha löst ut ett så pass stor hål ur järnkärnan, att vi då kunna tänka på att stiga ned i kaviteten för att skörda de utlösta diamanterna. Slå därför kallt vatten i blodet, Jurell, och tag det med ro. Vi hava en lång arbetsdag framför oss.
--- Gott, smålog Jurell. Gott! Men så en annan sak. Det är väl absolut ingen, som har fått nys om siffrorna på det papper du i dag visade mig --- din fars testamente?
Blodet sköt upp i Carl Modigs ansikte. Såret han fått var friskt och blödande och Jurells ord om siffrorna rev upp det än ytterligare. Han hade ett ögonblick rivits så med av sitt samtal med vännen, att minnet av flickans otrohet trätt i bakgrunden. Nu steg den fram, bjärt och skarp. Och med en röst som ej dolde bitterheten i själen utan tvärtom blottade den, svarade han:
--- Hon förrådde mig --- gav greve Hugo hemligheten.
Jurell såg upp. Han rätade på sin litet sammansjunkna ställning.
--- Du --- du menar icke detta!?
--- Jo --- tyvärr.
Det var dit han reste --- för att bli rik?
--- Ja --- till mitt »furstendöme».
--- Men diamanterna?
Å, var du lugn för dem. Greven har inte reda på något sådant. För att spekulera ut det måste man, när man är så ung som Hugo Winterfeldt eller jag, hava »gruvblod» i ådrorna. Det har jag, men inte han. Jag har »bergets adel» i blodet, efter min far. Nej, om Hugo finnes där nere, så har han alldeles säkert kört fast när han stött på det metalliska järnet. Det är inte så lätt att mejsla ut något av ett massivt järnblock må du tro. Dynamit går ej att använda. Man borrar ett hål och laddar det och skjuter. Skottet går av. Hållet veerkar som bösspipa eller kanonlopp, och intet spränges bort som bitar av det sega järnet. Nej, Hugo är jag inte rädd för som konkurrent --- i dessa saker --- och vad de andra beträffar så är jag för alltid färdig med Nina Örnklo.
--- Säger du det?
--- Ja --- oåterkalleligt.
--- Men ---
--- Vad?
Jo, hur i all världen har Hugo fått pengar?
--- Till vad?
--- Till gruvdrift på Meteorön, förstås. Så mycket jag vet behövs det nämligen tre saker vid en gruvdrift. Den första är pengar, den andra pengar och den tredje --- pengar.
--- Nå --- min fars namn.
--- Du menar?
--- Att greve Hugo Winterfeldt, genom att visa siffrorna och deras tydning, där det står skrivet av Abel Modig, att det verkligen finns järn på 100 fots djup, när som helst kan resa tillräckligt med pengar för planens realiserande. Så gott känt är min fars namn som geolog och bergsman.
--- Det är sant.
--- Men då? Då förstår du, att han säkert redan har börjat --- ja, står lyckan oss bi har han även tröttnat att såga ut järnflisor ur massan och står redo att med en check från mig resa hem och taga emot Nina Örnklo som en mogen frukt från grenen.
--- Den ungdomen! tänkte den hela 10 år äldre doktorn. Den ungdomen!
Högt sade han:
--- Men du glömde ju att besvara min fråga.
--- Vilken fråga?
--- Om flera än vi skola dela rovet. Hugo lämnar jag ur räkningen alldeles. Vilket ressällskap har du tänkt dig att vi kommer att bli?
--- Jag har ombord på »Hasard» en kollega av mig, en ingenjör Josef Smitt. Han blir naturligtvis med. Kaptenen, styrmännen, både första och andra, och allt som behöves och så tänker jag stöta på den gamle, hederlige professor Lowell.
--- Men han är ju inte gruvkarl --- han är astronom för tusan ---
--- Så får han titta på »Sydkorset», »Den kemiska ugnen och allt vad lustigt den södra hemisfärens stjärnor nu heta.
--- Ärdet alla?
--- Ja, jag hade inte tänkt mig flera.
Doktor Jurell noterade på ett pappersblock, med hjälp av Modig följande:
Deltagarna i resan till diamantgruvan i Polynesien:
Carl Modig, ingenjör.
Anton Jurell, med. lic.
Josef Smitt, ingenjör.
Abraham Lowell, astron. professor.
Sven Hammar, kapten pa »Hasard».
Erik Bergström, 1:ste styrman.
Frans Larsson, 2:dre styrman.
--- Halt; flera har jag sannerligen inte reda på vad de heta --- jo, vänta. Förste maskinisten heter Abeltoft --- Hans Abeltoft --- men sedan minns jag inte flera.
--- Hans Abeltoft, 1:ste maskinist, utfyllde doktor Jurell listan.
*
Några timmar senare hade gamle professor Abraham Lowell lovat att följa med på den långa resan ned till Polynesien.
Han fick ej veta något mera av den unge ingenjören än att det gällde en exkursion för att söka mineralier --- icke en gång att det gällde järn omtalade Modig för honom. Han påstod sig endast i sin fars efterlämnade papper hava funnit uppgifter om en viss ö i Polynesien, vilken skulle äga de mest sällsynta och rara mineralier man kunde få. Gamle Lowell skulle få rikt tillfälle att studera södra stjärnvalvet under Polynesiens underbart klara himmel --- en sak som varit den gamles dröm i ett helt liv och som nu äntligen skulle fullbordas. Han var glad som en yngling. Han omfamnade Carl Modig och utbrast gång på gång:
--- En sådan glädjedag --- en sådan glädjedag.
--- Kära farbror, det var roligt. Och alla behövliga instrument har jag med mig ombord på »Hasard».
--- »Hasard»?
--- Ja, min ångbåt heter så.
--- Ett egendomligt namn.
--- Ja, men det har sina orsaker.
--- Gott --- namnet skämmer ingen. Vi göra alltså sällskap --- fjorton och femtio.
--- Vad säger farbror? Fjorton och femti?
--- Käre gosse, vad jag är disträ. Jag stod just och tänkte på en trevlig panamahatt jag såg i fönstret hos Josef Leja --- den kostade fjorton och femtio.
--- Jaså --- ja, apropå det. All utstyrsel som behöves tager
farbror förstås på min räkning ---
