Hur månen erövrades / (1915) Author: Otto Witt - Tema: Science Fiction, Aviation Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Som de stodo där, de tre, försjunkna var och en i sina betraktelser, omgivna av ett hav av drömmande tystnad, ljöd plötsligt en ton, skär och spröd och fin, som klirrande av nattgammal is genom stillheten. Det var en svag, underlig ton, obetydlig i och för sig men Nina ryckte förskräckt till och släppte grenen hon höll.

--- Den --- den --- den sjunger, utbrast hon med en förskräckt stamning.

--- Vad --- grenen?

--- Ja, ljudet kom från den.

--- Så du säger!

--- Det är alldeles sant!

--- Ni hörde väl tonen båda två?

--- Ja visst, svarade de, och medan professorn böjde sig ned och tog upp grenen, som Nina kastat, fortsatte Carl:

--- Nog hörde vi ljudet, men det kom väl från ett isstycke, som törnade emot en sten eller något i den vägen.

--- Hallå! utbrast nu Lowell och höll upp grenen. Se, knoppen, som fröken Nina lät sola sig nyss, har slagit ut. Se, en så egendomlig blomma, med en svag, mild doft, oändligt fin och svag.

Nu sågo de den nya blomman. Den liknade en stor tulpan till utseendet. Nötens tre kanter bildade de tre yttersta kronbladen, inne i dessa sprungo, delande dem, tre nya fram och inne i kalken var den underbara blomman guldgul med pistill och ståndare som jordiska blommor.

Den måste hava klingat, när de tre hårda ytterbladen skildes, sade professorn.

Han höll grenen så, att en ny knopp belystes av solen och de väntade i andlös spänning.

Med ens sprang knoppen ut i blomma, och det där underliga, klirrande lilla ljudet hördes ånyo.

Underbart! utbrusto de alla tre --- och ville gå vidare.

Men vattnet hindrade deras ytterligare framträngande.

De skulle just besluta sig för på vilket sätt de bäst skulle kunna komma över detta för att fortsätta sin marsch mot väster, då något oväntat inträffade --- --- ---

Och dock borde det ej alls hava varit oväntat vid litet eftertanke hos resenärerna. De borde hava tänkt sig, att när en knopp vid utspringandet framkallade ett, låt vara mycket litet och oansenligt ljud, så skulle dock de milliarder, som skogen innehöll, när de samlade alla sina svaga toner, frambringa en storartad effekt.

Och isynnerhet professorn, som vid sitt besök i Mörsil förra året lagt märke till ett par besynnerligheter med renarna, borde hava väntat det som inträffade. Ty det som han där uppe i norden observerat var ett plötsligt underligt brus som av --- ja --- ett obeskrivligt ljud. Det var en hjord renar, som tågade fram på så stort avstånd uppe i fjället, att man knappast såg att den rörde sig. 8,800 renar tågade förbi. Det obestämbara bruset och suset kom sig av deras klapprande klövar. När renen lyfter foten, falla hans klövar med en liten smäll ihop mot varandra för att befria dem från vidsittande snö. Ljudet av en ren på till och med ganska nära håll höres knappast, så svag är knittringen. Men vid det fall professorn iakttagit brusade det mäktigt. Och en annan gång hade Lowell också hört ett sådant, dånande ljud. Denna gång lät det som bruset frän ett helt, stort, högt vattenfall. Det var en renhjord, som tågade fram over ett vattensjukt moras, och det tjafsande ljudet i vattnet samlade sig --- fast varje ren endast alstrade ett obetydligt klafs --- till ett mäktigt brusande dån, som hördes flera kilometer bort och i närheten var alldeles öronbedövande --- något av tonernas mystik och massans hemliga kraft.

Det oväntade kom.

Först oändligt sakta, som det man nämner i poesin och under känslans sällsamma rus och kallar sfärernas harmoni eller himmelsk, ljuv melodi.

Smygande, vaggande, berusande göto sig de spröda tonerna av blommor, som sprungo ut, fram mellan de egendomliga stammarna.

De lyssnade.

Och gripna av en känsla av helig andakt sökte de nygifta varandras händer och i de blickar de sände varandra läste de en upphöjd, överjordisk dikt om en natur, som vaknar --- på ett sätt som ingen jordemänniska sett.

Allt högre steg melodien.

Än brusande och hög, än vemodig och drömmande.

Till slut --- de kunde ej mäta tiden, men det måste dock hava dröjt rätt länge --- steg det klingande blomsterackordet till sådan styrka, att de ej kunde höra sina egna ord.

Och nu --- nu vaknade all naturen.

Solen hade väckt allt genom denna sin mästerliga väckarklocka.

Fram under trädens rötter skuttade allehanda djur.

De hoppade, dansande och lustiga, fram ogenerade för de främmande, endast nyfikna.

Och alla hade de känguruns ungefärliga form och skapnad.

Ovanligt kraftigt utvecklade bakben, på vilka de hoppade fram, samtidigt med att de höllo de förkrympta frambenen slaka vid sidorna av bröstet.

Under de stora rötterna kröpo de fram, där de legat dolda den 354 timmar långa, iskalla natten, med vissna blad och blommor över sig. Ett slags ide.

Där funnos alla storlekar, i alla färger.

Ett hoppande, märkvärdigt släkte.

Också denna egendomliga djurvärld visade få arter, liksom floran; märkligt få arter.

I det förr så kristallklara och till utseende döda vattnet den blåa sjön blev det på en gång också livligt. Det grumlades nu av fiskar, som grävt sig ned i dyn på bottnen, men nu stego upp mot ytan, förande muddret med sig.

Dessa fiskar voro egendomligt formade. Deras huvud var litet och obetydligt, liksom de hoppande däggdjurens, medan deras stjärtfenor i allra högsta grad utvecklats. Denna form rådde hos alla --- endast storlek och färgspel varierade --- och, egendomligt nog --- medan däggdjuren med hänsyn till färg ej alls tycktes anpassade efter naturen, rådde motsatt förhållande med fiskarna. Deras guldfjäll under buken skyddade dem mot fiender underifrån, ty fjällens guldskimmer blandade sig, sett underifrån, med solens guld på de glittrande vågorna och dolde fisken som flöt samman med det andra, lysande guldet. Och deras mörkare ryggar dolde dem, flytande samman med den mörka bottnen under dem, för fiender ovanifrån. Av dessa två saker i kombination slöt Carl Modig att däggdjuren voro växtätare --- ty mot växter behövde de ej anpassningens skydd. Fiskarna däremot måste vara rovdjur, ifall inte --- --- ---

Jo --- så var det! Mycket riktigt! De hade fåglarna till fiender! Det fanns nämligen fåglar.

Ty i detta ögonblick kröp den första fågeln med ett kväkande läte fram ur ett snår vid stranden.

Denna fågel var nästan fullständigt pingvinens like.

Den enda skillnaden var den, att Selenedalens fågel var ännu bredare nedtill än vår jordiska antarktiska pingvin.

Där vaggade den upprättstående månpingvinen fram med sin oerhört breda nederdel och de stympade vingarna slappt hängande som ett par lappar av läder vid sidorna.

Med ett plumsande sköt den ned i vattnet, dök med stor färdighet och visade sig så åter i vattenbrynet.

Fåglarna voro rent vita till färgen.

--- Sådana sockertoppar! menade Nina.

De sågo på det brokiga, underliga livet.

De njöto i fulla drag den fredliga, lustiga och alldeles ovanliga synen.

Så småningom hade skogens blommor slagit ut; klangen avtog mer och mer och till slut låg tystnad, endast avbruten av prassel av de skuttande däggdjuren och pingvinernas kraxande, över den blommande skogen Selenedalen.

Med ens insågo de tre människorna hur konsekvent den ledande principen i naturen ordnat allt.

De sågo det tydligare här än på jorden --- besynnerligt nog tycks människan alltid behöva ljud för att se något.

Den långa, mörka, 354 timmar varande natten kunde intet djur tåla utan direkt skydd för att bevara kroppsvärmen. De lågo således då dolda. Solen kunde, när den steg, ej endast genom sitt ljus och sin värme väcka dem. Detta kan den på jorden, där djuren, på få undantag när, ej gå i ide utan sova fritt, då vår natt ej är så lång och ej heller blir så kall. Här på månens bakre sida väcktes naturen medelst brusande musik, en hel orkester, som skakade allt, medan solen samtidigt även ödslade sitt guld och sina rika färgers prakt på österns seglande skyar.

I sanning, en njutning för alla sinnen.

Och nu i tystnaden, sade professor Lowell med en blick på de två andra, som med armarna om varandras liv blickade utåt den mörkt azurblåa insjön:

--- Nåå --- Carl --- nu är du skyldig oss en lättnad den nyfikenhetens spänning du hållit oss i. Visa nu att du talat sant, och att du verkligen visste, att Selenedalens fåglar skulle ha det utseende de ha.

Professorn skrattade --- litet hånfullt.

--- Mer än gärna, svarade emellertid ingenjören, och med största nöje --- ty --- ingenting är lättare att bevisa.

--- Ja, när man kan det, ja, muttrade professorn.

--- Alldeles, Lowell, alldeles. När man kan en sak är den lätt --- --- ---

Han avbröts av ett ursinnigt surrande alldeles invid sitt öra.

Det var en stor, flugliknande insekt, som absolut envisades att taga hans hörselorgan för en av skogens blommor.

Han slog till den.

Den föll.

De undersökte den ocb funno, att den ej mycket skilde sig i utseende och form från ett vanligt bi.

--- Förlåt, sade ingenjören, att jag lämnade huvudsaken för en bisaks skull --- vitsen är gammal på jorden men alldeles ny på månen --- och den är till och med motiverad --- jag skall nämligen just nu tala om en vetenskapsgren, som heter bipolariteten ---

--- Bipolariteten synes mig tåla en ganska ingående kritik. Den lär, att allt är lika vid jordens bägge arktiska trakter, den norra och den södra. Och då är det tvärtom så, att endast kylan är lika. Allt annat är olika. Gott --- månens bakre sida är ju, som jag nämnt, analog med jordens södra delar. Samma instörtningsfenomen, fast på månen i mycket större skala. Men nu är det så, att på jordens södra halva hava de där hemmahörande växterna och djuren en utveckling nedåt och bakåt att framvisa. I norr uppåt och framåt. Kängurun med sin kolossala bakdel tillhör uteslutande södra jordhalvan, pungråttan likaså, pingvinen tillhör endast södra ishavstrakterna medan de norra »bedjuras» av isbjörnen och den oerhört framtunga muskosoxen. Och träden! Så gott som alla på södra delen av klotet hemmahörande tråd, att börja med det väldiga gummiträdet, äga rötter som äro oerhört kraftiga. Ja --- detta är förhållandet på jordens södra del --- dess insänkningsområde. Ni veta, hur jag bevisat, att Selenedalen är månens motsvarande insänkning, ehuru oerhört mycket kraftigare. Nå --- när jag nu såg träden med de kolossala rötterna, så visste jag, att Selenedalens fauna också skulle visa fram en liknande tendens som floran i sin byggnad --- och hade jag ej rätt, LowelI. Ser du, lagen undgår intet i naturen. Månen har förlorat all atmosfär, flora och fauna på den åt jorden vända sidan, den, som motsvarar jordens norra del, så den behöva vi ej röra vid vad månen beträffar. Selenedalen svarar till de sydliga jorddelarna och det dessutom i koncentrerad form --- voilà tout! [*]

Professorn syntes eftersinna.

--- Du tycks, besynnerligt nog, ha alldeles rätt, Carl.

--- Gott, svarade ingenjören och fortsatte: Vad nu de mycket få arterna här beträffar, så har även detta sitt analoga förhållande på jordens södra del. Arterna där äro också ytterst få.

--- Också däri har du rätt. Du menar alltså, att sydkulan är liksom anpassad för djur med tung bakdel?

--- Ja visst.

--- Men kaninerna, du! De tillhöra norra halvklotet, invände professorn.

Carl Modig skrattade.

--- Alldeles riktigt, Lowell. Av en händelse bebodde de norra jordhalvan. Men --- en eller annan person införde dem till --- Australien på södra halvklotet och --- hast du mir gesehen! Först där utvecklade sig kaninerna otroligt och äro nu där en landsplåga. Ja --- så kan det gå, när ett djur äntligen kommer dit, det hör hemma och varest naturen egentligen avsett att placera det, ehuru vidriga omständigheter fört det till helt andra platser --- lagen, ser du, Lowell, lagen --- --- ---