--- Detta är naturligtvis det tempererade bältet, anmärkte professor Lowell.
--- Ja, antagligen. Det är omvänt här mot på vår jord. Vårt heta bälte är där störst omkring ekvatorn. Och vårt kalla vid var sin pol. Här är det omvänt, antager jag. Eller rättare sagt, det måste vara så. Ytterst och till ytan störst, ligger den kalla zonen uppåt kring de översta terrasserna och eviga snöbergen. Här, och kanske på nästa terrass, hava vi det tempererade bältet som en ungefärlig cirkelring och i mitten, vid centralsjön, är tropikerna --- eller, låt mig tänka.
Efter en stund tillade han:
--- Ja, det beror sannerligen på det.
--- Vilket?
--- Om centralsjöns klimat verkligen behöver vara det varmaste. Den ligger djupast och har därför den högsta atmosfärhöjden. Solstrålarna hava där längre väg att passera genom luften än här uppe.
--- Däri tror jag dock du tar fel, Carl.
--- Nej, hur så?
--- Jo. Låt vara, att atmosfären står högst där därför, att den trakten ligger lägst, men på de högre terrasserna, de i utkanten, faller solljuset snedare och har där således, utom en viss, kort tid mera atmosfär att genomgå än vid trakterna kring ekvatorn.
Carl Modig märkte felet i professorns resonemang men teg och log.
--- Nå, vi få se, sade han endast. Men hur göra vi egentligen nu?
Då framkom Nina med ett förslag som vann de bägge andras tillslutning.
--- Vi stanna här så länge tills första dagen gått nästan till ända. Vi se väl på solens ställning, när vi böra anträda återtåget. Då veta vi i alla fall hurudan en dag i Selenedalen är. Annars blir det väl bara gissningar. Nå --- då gå vi hem till grottvåningen och »i morgon» det vill säga sedan vi vilat en natt, femton dygn lång, begiva vi oss på allvar på flyttning. Vi föra allt ur grottvåningen fram till branten och så ned hit --- och här fortsätta vi på flottar åt väster tills vi finna nästa branta sluttning --- eller hur?
Jo, det voro de då med om.
Och dagen skred sakta --- oändligt sakta fram.
De inredde ett litet hus under ett »rot-träds» rötter alldeles invid vattnet.
Det blev varmare och varmare allt eftersom solen steg.
Vinden, som på morgonen varit västlig, mojnade av mot middagen och blev på aftonen östlig. Den följde solen. Luften strömmade till där, varest den uppvärmda luften steg uppåt.
B]ommorna på träden slogo ut mer och mer; så knöto de sig till frukter. Och mot aftonen, när solen började dala i väster, föllo de tunga, tungliknande bladen ånyo ned och vid dessas sänkning stöttes de färdiga frukterna ned. De föllo mot jorden och blevo en angenäm omväxling för djuren som ända intill nu levat av rötter och späda skott. Frukterna föreföllo ej resenärerna välsmakande med deras starka doft och smak av anis.
Men under de köttiga tungbladen bildade sig under den kommande natten en kropp, liknande den som Nina på morgonen sett.
Och nästa morgon skulle den vara färdig att börja samma process som i dag.
--- Underbart, att allt detta kan hinnas med på en enda dag! sade Nina med glänsande blickar, underbart.
--- Ånej, svarade professorn. Det ligger en stor hemlighet förborgad i solens drivande kraft. Detta är dock 354 timmars oavbrutet solsken eller åtminstone solljus --- ty litet moln och litet regn ha vi ju haft. Och jag har sett i nordligaste Europa, hur ormbunkar till exempel i 2 veckors solsken natt och dag --- solen går ju ej ned där uppe på långa tider --- kunna växa upp till icke mindre än 2 meters höjd. --- Prästkragar såg jag som däruppe voro manshöga. Och då skall man besinna, att den solen inte alls var så varm som denna. Uppe i polartrakterna är det alltid svalt på grund av solens sneda strålning genom atmosfären. Här är dagen i Selenedalen hela femton jordiska dagar och nätter, solen het och glödande, lysande oavbrutet --- ack, det kan uträtta underverk ett sådant intensivt, oavbrutet solljus. Bland annat det, att det, om det finnes människor här, ej bör kunna förekomma sjukdomar. Solljus dödar all sjukdom --- och en och var sjuk människa, som i 354 timmar skulle utsättas för solen, borde ej kunna bli sjuk. Ja, detta är min åsikt --- och den respekterar jag, slöt han skrattande.
Vattnet avdunstade under dagens lopp.
Sjöarna blevo allt mindre och mindre och strax efter middagstimmen, då det var som hetast, voro stora arealer alldeles torrlagda, så att den svartbruna dybottnen syntes. Pingvinerna sågo ut som lustiga, vita spetsar där de vaggade fram vid sjökanten.
Slutligen syntes ett helt kanalsystem hava bildat sig; det var sjöarnas djupaste delar som ännu voro vattenfyllda.
Från terrassen över dem runno, allt eftersom dagen skred och solen steg, strida bäckar ned. Ja, hela floder.
Men då sjöarna dock avdunstade så fort, blev detta ett bevis för ingenjorens antagande, att just detta förhållande var det, som gjorde atmosfären så tät.
Fram emot eftermiddagen blåste en östlig bris fram genom skogen. Den förde med sig kyla från de kalla, östliga bergen, som nu började avkylas medan de västliga, långt bort i det okända, nu gynnades av stekande sol. Den kalla, östliga vinden fällde ut fuktigheten i luften och som regn föll den i strida floder till marken. Vattnet i sjöarna steg ånyo.
Och medan djuren sökte skydd under trädens rötter för det strömmande regnet, begåvo sig resenärerna på hemväg.
Det gick icke fullt så lätt som nedfärden.
Att taga sig uppför den branta, 10,000 meter höga sluttningen, där nu regnet gjort ytan slipprig, var alls icke lätt, ehuru deras tyngd ej generade dem i synnerligen hög grad. Det var ju 6 gånger lättare att bestiga dessa berg än liknande på jorden.
Uppkomna på översta platån, funno de all snö där försvunnen. Vegetationen där uppe märkte de nu vara ytterst karg och sparsam. Några myrtenliknande evigt gröna buskar och den där dvärgbjörksliknande örten, varav professorn funnit en kvist --- se där allt, förutom några sparsamt växande grässtrån och mossa och lavar.
Det började bli kallt --- genomvåta som de voro.
Och just då de skymtade grottvåningen under isbergskedjan, började det att snöa.
Tjocka moln täckte himlen och det drog ihop sig till ett veritabelt yrväder.
Glada och belåtna att äga sitt hus, ehuru detta låg »i höga norden», skyndade de in i grottvåningen.
De kunde nu gissa sig till Selenedalens ungefärliga meteorologiska förhållanden, och Carl Modig resumerade dessa på följande sätt:
--- Östra sluttningarna, på vilkas terrasser vi befinna oss, svara till jordiska sluttningar, vändande åt norr i vårt hemland i norden. De västra svara till södersluttningar. Västra delen av Seienedalen bör på samma terrasshöjd hava rikare vegetation. Åt norr och söder är det något kallare än rätt i öster och väster, emedan dessa punkter få solen sent och förlora den tidigt.
De geologiska:
Tydliga terrasser danade av det stora havets stötvis försiggående sjunkande.
Vegetation:
Uttpräg1at jordiskt sydhalvkuleliv; ännu mera typiskt genom jordens oerhört kraftiga dragning tvärs genom månens massa.
--- Stopp!
Det var professorn.
--- Vad menar du?
En sak är olika. Sydliga halvklotets blommor --- åtminstone Australiens --- dofta ej. Men här, i Selenedalens egendomliga skogar, finns doften.
--- Mycket sant! Men till och med den enklaste eftertanke skulle ha givit vid handen, att måndalens växter böra dofta. I Australien dofta ej blommorna, det är sant --- men vällukten sitter i rötterna. Balsamiska dofter finnas i de stora rötterna på Australiens träd. Gott --- men hur har Moder Natur ordnat det här?! Blommorna dofta --- det är sant. Men doften är ringa. All doft låses inne i frukten --- när den faller mot jorden, märkes doften och --- det besynnerliga inträffar, att doften just är den --- som den bör vara --- anis.
--- Varför just anis? Vad menar du?
--- Helt enkelt detta: All väldoft absorberar värme. Sättes torr, ren lufts absorbtion av värme till 1 så absorberar patchouli 30 gånger bättre värmet än denna luft, rosenolja 37 gånger, timjan 68 gånger - men anis hela 372 gånger. Nå --- vad betyder så detta? Å --- det är en gudomlig genialitet! Alla djuren åto ju frukterna. De insvepas således under sin långa dvala i de anismättade ångor, de utdunsta. De ligga i päls. Ty ingen päls är så varm som doftens. Det är den som skyddar den ena åkern mot frost, medan den andra fryser på jorden. Och »den milda sommarfläkt, som andas på en rosengård», absorberar på grund av sitt därvid upptagna obetydliga innehåll av doft mera av jordens värmeutstrålning än hela atmosfärens lager mellan jorden och molnen.
--- Det är förunderligt, Carl, sade professorn, vad du har reda på allt möjligt --- jag kommer inte långt utom min direkta astronomi.
--- Han, inföll Nina. Han! Han är den bäste man på --- jaså --- ja --- i Selenedalen.
Hon slöt hela hans välproportionerade, smidiga gestalt i en beundrande blick, lutade sig ömt mot hans bröst och viskade:
Min härlige, gudomlige man --- vad jag älskar dig.
