Professorn tänkte på ingenjörens sista, snillrika hypotes.
Vilken vishet dock alltid kom till synes i naturens anordningar! Beständigt fann naturen det bästa och enklaste sättet för ernående av stora resultat. Detta, att svepa in djuren i anisdoft, den starkaste av alla värmeabsorberande dofter i världen, det var i sanning storartat.
Och just detta förhållande var det också som gjort, att Selenedalens atmosfär icke kunnat stråla ut i rymden, som en ren luft skulle hava varit tvingad att göra --- beundransvärt!
Och han, som där nere i skogen kritiserat frukternas fräna smak såsom otjänlig till människoföda! Det hade kanske inte varit alls dumt att ha till kommande iskalla 354 timmar.
De sovo nu ut ordentligt --- ungefär ett jordiskt dygn.
Sedan realiserades Ninas plan, och så småningom fördes allt vad de ägde fram till randen av terrassen, dit de efter hand trampade upp en stig genom snön.
Professorns likkista blev en alldeles utmärkt släde. Den sattes på ett par skidor, som av den förutseende Modig, som tänkt på var detalj, även medförts.
En annan släde gjordes av den upp- och nedvända soffan, som förra natten tjänat som snöplog. Också den sattes på skidor, och Nina använde som transportmedel den enda verkliga släde, som lagret ägde.
Flitiga som myror släpade de och drogo, medan Orion majestätisk hade skridit ett litet vägstycke längre bort än förra natten.
En blodröd stjärna, större än någon annan på firmamentet, steg upp vid horisonten.
Det var Mars.
På månen syntes den mycket större än från jorden. Dess avstånd från jorden av 19 millioner astronomiska mil eller, då var astronomisk mil är 4 kilometer, 76,000,000 kilometer, förminskades ganska betydligt av de 84,000 kilometer som avståndet mellan jorden och månen utgör. Mars är redan sedd från jorden en stjärna av första storleken, grann och starkt lysande. Här från Selenedalen överglänste den fullkomligt alla andra natthimmelns stjärnor.
--- Mars, sade professorn. Och nu kan jag för min del lämna några astronomiska upplysningar om Selenedalen. Ur astronomisk synpunkt är den dåligt utrustad. Ty det är icke mindre än tre planeter som ej kunna iakttagas härifrån.
--- Såå --- jorden först.
--- Ja, emedan den skyles av månen under oss. Och Venus och Merkurius, de båda inre planeterna, äro även osynliga, emedan de äro för nära solen. Deras sken drunknar i solljuset. Således --- att börja med synas ej dessa tre planeter av vårt solsystem. Men det är väl värre än så.
--- Vad säger du?
--- Jo. Ekvatorns stjärnor stå här rätt i zenit --- således se vi Polstjärnan vid horisonten åt norr.
--- Ja visst.
--- Och Sydkorset åt horisonten i söder?
--- Ja.
--- Där tog du fel, min vän. Vi se dem ej alls. Om du kommer ihåg Polstjärnan så minns du, att den är sista stjärnan i Lilla Björnens svans?
--- Det vet jag.
--- Gott. Den krans av terrasser här finnes skyler nu hela Lilla Björnen och flera under den liggande stjärnor. Och så en annan sak --- jag såg förra natten ej ett spår av zodiakalljuset. Och det är besynnerligt, så klar som natten är --- vi borde se det utmärkt.
--- Gott - där har du fått din gåta att grubbla över --- lös den du, så har du något speciellt att syssla med --- jag har tusen andra --- en hel myrstack i mitt huvud.
*
--- --- --- När solen åter rann upp över Selenedalens tinnar i öster, stod grottvåningen tom och öde.
--- Skola vi någonsin återse den? undrade Nina halvt vemodigt med tanke på detta sitt första hem. Hur det är, så har den blivit mig så oändligt kär.
--- Vi måste lämna den. Här uppe i snööknen kunna vi ju ej leva, Nina.
Och så gingo de västerut mot den stora depå de burit ihop.
Då och då såg sig Nina tillbaka.
Så grant solen lyste på de majestätiska, vita tinnarna, så himmelskt skönt det var här uppe i den oändligt stilla vitheten.
Äntligen nådde de depån --- för sista gången.
Det var en väldig hög --- ofantlig tornade den upp sig. Ty Carl Modig hade ej sparat på vikten. Skottet på Meteorön räckte nog till så mycket material som helst, menade han; tyngden spelade absolut ingen roll.
Där funnos yxor, sågar, liar, hammare och släggor, tältduk, presenning, tyger till kläder --- Nina hade under den långa natten till och med sytt sig en kjol --- skodon för alla årstider, instrument, klorsyrat kali, svavelsyra, mediciner och till och med leksaker, billiga glittrande smycken --- allt och i rikligt tilltagen mängd.
På en selenenatt hade de släpat allt detta en distans på fyrtio à femtio kilometer.
Nåja --- natten var femton jordedygn och deras styrka 6 gånger deras vanliga. Femton gånger sex är nittio, det vill säga tre hela månader på jorden och tre man starka --- ty Ninas muskler hade under det hon spelat kajutpojke i hög grad utvecklats.
Där stodo de nu.
Och så började de att frakta ned alla sina tillhörigheter.
Där kom den praktiske ingenjören med i spelet.
Kring ett stort stenblock uppe på branten lades ett rep --- allt fanns med, också rep av alla slag --- som fick löpa ned i hela sin längd, och fastgjordes, där det slutade. Parallellt med detta, kring samma sten, ett rep till. Och på en krok, som var bunden till ett tunnare rep, fastgjordes nu varorna. När kroken med godset nått ned, fastgjordes en annan krok vid det tunna repet, och nar denna krok nu gled nedför parallellrepet drogs den andra tom upp. På detta sätt läto de tyngdkraften arbeta för dem och fraktade, under loppet av halva dagen, ned samtliga saker till skogsterrassen. En --- naturligtvis var det alltid professorn det gällde, när man i Selenedalen talade i singularis --- fick taga emot de belastade krokarna, och de två andra häktade på och bromsade dem ned.
Och när middagen kom --- när den 177:de timmen slog och solen stod i zenit --- voro alla varorna nedforslade till platån.
Så kom frågan hur allt detta vidare skulle fraktas.
Vattenvägen var given --- något annat hade varit vanvett; då vattnet hindrade dem åt alla håll.
--- Men vänta!
Den unge ingenjören eftersinnade.
--- Nå?
--- Jo, vi äro ju för vår del hela 6 gånger tyngre än månvattnet; vi väga ungefär lika mycket som en lika volym jordiskt vatten. Och det är ju 6 gånger tyngre. Gud nåde oss om vi falla i Selenedalens vatten någon gång. Vi äro så tunga som vore vi av ämnet tellur - komiskt, vi äro ju från Tellus --- jag kan inte hjälpa ordleken, men tellur är precis 6 gånger tyngre än vatten. Nå, vi skulle sjunka som en järnklump i detta vatten, kom ihåg det --- och att vår simkonst absolut intet hjälper lika litet som en järnstaty --- massiv och tung --- skulle kunna simma i jordens vatten, lika litet skulle vi kunna simma här i Selenedalen. Vi måste göra flottar.
Ingenjören såg sig runt omkring.
Men det fanns ej annat än de besynnerliga »rotträden», vilka just nu stodo i sin underbara, guldguia middagsblomstring.
Som en egendomlighet kan nämnas, att ehuru alla tre voro beväpnade för att värja sig mot faror från vilda djur --- det hade de varit också första dagen --- kände de ingen fruktan för, att de skulle behöva använda dessa vapen. Alla djur föreföllo så fredliga, att resenärerna på denna nya värld glömde sin fruktan redan från första stunden.
Modig såg sig omkring.
Han varseblev, att det ej fanns en stock så lång som ett par meter, som var rak.
Och så högg han av en gren --- de voro de enda som alla fall ägde längden --- och raka voro de också --- men så smala.
--- Den flyter väl, hoppas jag, sade han undrande, där han med en yxa skalade bort de guldgula blommorna och de tungliknande, anisdoftande bladen.
--- Naturligtvis, svarade Nina tvärsäkert.
De kastade grenen i vattnet.
Nej!
Sakta, men obönhörligt, sjönk den.
De försökte med en rot.
Samma öde också för den.
--- Men detta är ju alldeles förtvivlat, utbrast professorn. Här stå vi just vackert! Simma kunna vi ej bättre än bronsstatyer --- träden sjunka, så att vi ej få någon flotte --- det enda vi nu ha att segla i är min gamla likkista --- och jordens trä är naturligtvis tungt, alla fall som aluminium, i Selenedalen --- jo, detta var trevligt.
Men Nina var ej alls rädd.
--- Å --- Carl reder upp varje härva.
--- Nej --- icke denna. Vi få pulsa fram i dyn, det är det enda, kinkade professorn. Jo, det blir snyggt.
--- Carl har inte rest till sitt nya furstendöme för att stå bet för litet vattens skull, envisades hans unga hustru, aldrig i livet.
Medan de småträtte, gick ingenjören för sig själv.
Han lade märke till, att stycken av rötterna, som länge legat i solen, blevo lätta som vasstrån.
Således kunde de torkas.
Gott. Han kastade en sådan torr gren i vattnet. Den flöt.
Han ville just meddela de andra sin iakttagelse, då han till sin häpnad upptäckte, att rotstycket sög vatten till sig och blev så mättat därav, att det sjönk.
Rötterna voro alltså av oerhört porös cellvävnad. Men så fort de berördes av vattnet, blevo de tunga och sjönko. Och att bygga en flotte, som ej blev våt, det var ett problem nästan så svårt --- som --- som att taga ned månen.
Den tanken förde honom på spåret --- ty han om någon hade väl tagit ned månen --- han hade ju tagit hela månen, rubb och stubb, i besittning.
Han erinrade sig nu den där balsamiska, segflytande saften mellan rötternas porösa ved och deras bark.
Om!
Med ett snitt skar han i en rot och uppfångade dropparna på sin näsduk. Här bredde han ut saften, tills näsduken blev alldeles våt av den, och lät den sedan torka i solen.
Den blev hård och stel men icke skör. Ungefär som hade den överdragits med gummi elasticum.
Så vek han samman den till ett bylte, knöt ihop de fyra hörnen medelst ett snöre och fyllde den med vatten samt hängde upp den i skuggan.
Vattnet trängde icke igenom.
--- Vivat! utbrast ingenjoren. Vivat! Saften, som cirkulerar mellan rötternas ved och bark, är vattentät --- och jag förstår varför ---
--- Såå.
--- Ja. För att hindra avdunstningens alltför hastiga förlopp. Och härmed är flottfrågans lösning given.
Och det hela var verkligen mycket enkelt.
De grävde alla tre runt ett mycket stort rot-träd, vars stam de avsågat alldeles där, varest rötterna började växa ut från densamma och nedåt. Som rotkupolen stod där verkade den som ett tält, förfärdigat av grova grenar, sammanböjda upptill. Det var bara duken som fattades.
Jaså, vi skola tälta? sade professorn, och grävningen runt omkring skall väl vara för dräneringen, så att vi få torrt på golvet.
Carl Modig skrattade.
--- Bättre upp, du! svarade han hemlighetsfullt.
De grävde nu vidare, så att alla de i jorden nedlöpande rötterna också kommo till synes, och så med ett brak vände de upp och ned på roten i dess helhet, så att en hel skog av de fina jordrötterna stucko till väders. Så skalades alla rötter och skelettet soltorkades, till dess allt blivit sprakande torrt och ytterst lätt. Därpå snittades andra rötter och deras saft ströks på det skalade, torkade rotskelettet, där det strax torkade.
--- Så där ja, sade Carl Modig. Så spänna vi säckväv på detta och av de fina rötterna bilda vi tak med säckväv över och duken dränks också den i rotsaften. Jag vill se den som kan göra en bättre båt.
Planen var ypperlig.
Med dessa båtar kunde de glida nedför den sakta dragning de upptäckt att vattensamlingarna ägde åt väster --- antagligen mot vattenfall nedför mot nästa terrass.
Taket hindrade regnvattnet att fylla båten, vilket annars kunde vara mycket riskabelt med deras tyngd.
Första båten lyckades utmärkt.
Den hade en längd av hela tolv meter, ett djup fran bottnen till relingen av tre meter och ett kupolformat tak. De penslade in den med mjölksaft från rötter, och så lätt var denna båt, att de tre buro ned kolossen till ett ställe av vattnet, där detta var djupt.
Den visade sig vara alldeles tät och de började strax nedföra sina tillhörigheter i den.
Men en kalkyl visade, att den väldiga massan av förnödenheter skulle kräva icke mindre än fem liknande båtar, och de medhunno även detta arbete, innan regnperioden började.
Det var otroligt vad tre friska människor, jättar i kroppsstyrka på den lätta himlakroppen, kunde medhinna på en tid av icke fullt fyra jordiska dagar.
Men när regnet började, lågo verkligen de fem stora båtarna klara till avfärd --- lastade med alla tillhörigheter resenärerna ägde.
Tre av båtarna voro endast avsedda för mobilierna, i den fjärde tog professorn plats med en del konserver och husgeråd --- i den femte Carl och Nina.
Strömmen var nu ganska stark, och under en glad stämning lämnade man stranden för att segla okända öden till mötes.
Man hade smakat såväl kött, fågel som fisk och allt befunnits vara av mycket god kvalitet --- isynnerhet sötvattenspingvinen, vars kött var vitt och samtidigt saftigt. Halstrade vid eld, som uppgjorts av torkade, skalade rötter, vilka brunno förträffligt, medan de färska rötterna ej alls voro brännbara, smakade dessa fåglar dem bättre än någon mat de på länge ätit.
De hade nu med sig på resan mot väster åtskilligt rostat pingvinkött, saltat kängurukött och fisk, också den nedlagd i salt. Man kunde aldrig veta vad den långa natten kunde tvinga dem att sakna och att slippa konserver önskade de alla livligt.
Med regnet piskande mot båtarnas kupoltak drevo de nedåt --- professorn i täten --- sedan de tre materialbåtarna och till slut Nina och Carl i sin egen båt.
Som åror använde de bräder ur professorns likkista och den förut omtalade soffan.
De drevo med strömmen, paddlade då och då med de primitiva årorna, hjälpte materialbåtarna på rätt väg och sågo slutligen vattnet höja sig i normalt läge igen, tätt vid skogarnas stränder.
De lade till vid en strand, förtöjde båtarna, stego i land och redde sig efter djurens sed sitt skydd under ett träds rötter, vilka de betäckte med säckväv.
De hade samlat in ett stort förråd av de besynnerliga frukterna och väntade nu den långa natten igenom i sitt varma tält, då och då nästan bedövade av anislukten. Den fyllde emellertid behovet av värmebehållare på ctt förunderligt gott sätt, och för resten trängde kylan från rymden ej ned till själva skogen i högre grad än att snön nätt och jämnt blev liggande. Temperaturen torde ha svarat till 0 grader på jorden. Eller ett par grader därunder.
En stilla högtidlig tystnad under sovande gröna skogars stammar med tusentals lysande stjärnor på den blåa himmelskupolen över deras huvuden. Marken låg vit med stjärnereflexer under deras fötter, utan ett spår av vilddjur, som hungrade efter rov --- en fridfull värld i sanning --- ett paradis av ro och frid sådant som endast skalden i sin dröm kan tänka sig.
Nina smög sig intill sin älskade.
--- Vad livet är skönt!
--- Ja, älskling --- och ensamheten härlig --- med dig vid min sida.
Deras läppar möttes i en lång kyss.
Professorn var ute i snön.
Han inträdde:
--- Fortfarande intet, sade han.
--- Vad?
--- Zodiakalljuset syns inte. Men det börjar ljusna.
--- Vad!? Börjar det ljusna? Omöjligt, än hava vi minst 200 timmar kvar av natten.
--- Äsch --- inte det. Nej, det börjar ljusna i mitt
huvud --- en ny teori om zodiakalljusets sanna karaktär är i
antågande. Jag känner födslosmärtorna --- --- ---
