Carl Modig vaknade efter några timmars sömn av en högst obehaglig förnimmelse.
Det var som om ett kraftigt, elektriskt slag träffat honom i ansiktet.
Förskräckt reste han sig upp.
Framför honom stod Abtra med någonting i handen någonting blixtrande blankt, spetsigt, mystiskt.
Carl grep instinktivt efter sin revolver.
Men Abtras innerligt förtjusta blick över att hans vän ingenjören vaknat lät denne strax förstå, att selenern alls ej tänkte på mord.
Modig förstod honom fullständigt, då han såg, vad det var han höll i handen.
Det var alls intet mordvapen.
En liten silvervit fisk höll seleniten hårt sluten i ett avfläkt stycke bark från en rot.
Denna fisk var elektrisk, liksom våra darrålar, darrrockor och dylika och barken med dess kautschiikiiknande saft isolerade den mot Abtras hand.
Abtra hade helt enkelt blivit rädd, då de två främmande plötsligt slumrat in mitt på dagen --- de själva tyckte ej det var underligt efter 90 timmars vaka och använt sig av ett gammalt beprövat medel, den elektriska fisken.
Carl väckte Nina.
Seleniten hade hunnit långt.
Första bladet av blocket var fulltecknat, avrivet, en ny sida fulltecknad och så ännu en. Hela zoologin hade han gått igenom, och vid några få ställen hade han gjort märken med blyertspennan. Isynnerhet hade pingvinen och kängurun väckt hans förtjusning likasom människan.
--- God dag, människan! hälsade han de bägge nyvaknade jordborna. Men han uttalade »sk» hårt.
Ingenjören betraktade de teckningar seleniten utfört.
Den första var ett jordiskt människohuvud.
Först hade han ritat av detta i profil. Så bredvid detta syntes ett annat med mycket utdragen bakdel.
Och under --- o, fröjd --- Carl och Nina jublade:
Ty där stod med selenitens första försök till skrift, under människohuvudet:
och under det andra, seleniska:
--- Vad månde bliva av detta barnet? sade Carl Modig rörd.
--- Underbart i sanning, instämde Nina.
Men plötsligt började en tanke sysselsätta ingenjören: Vad hade mannen här uppe på denna platå att göra?
Varför kom han ensam hit?
Nå --- hans slutledningskonst gav endast en förklaring på detta: Abtra var säkert icke tåld där nere hos massan av folket.
Gott. När nu icke Abtra var tåld och därför dragit sig undan världen, när denne Abtra synbarligen kände sympati för Nina och Carl Modig, så betydde nog detta, att resten av seleniterna ej komme att gilla den utstötte Abtras sympatier.
Med ett ord: Seleniterna komme att hata främlingarna.
--- Och därför, slöt Carl Modig sitt resonemang med sig själv, därför akta vi oss för att gå in i lejonets håla nu. Vi måste medföra en tolk. Vi själva kunna aldrig lära oss Selenedalens språk. Var hjärna skulle behöva år, där Abtra använder timmar. Ergo och punkt och basta: Jag lär Abtra svenska.
På detta sätt kom det sig, att en liten koloni på tre medlemmar bildade sig icke långt från den rand, där skogsplatån stupade ned mot den hetare, underliggande zonen.
Allt fraktades genom skogen och dit. Båtarna togos sönder och duken rullades i balar. Under ett stort »rotträd» reddes ett tälthus och så kom undervisningen i gång.
Abtra visade sin otålighet genom att gång på gång peka ned mot den nya slätten där nere och utbrista:
--- Gå, gå genast Carl Modig, Nina.
Men Carl Modig höll fast vid sin plan.
Han visste, att den var god och den mest praktiska.
Det enda som gjorde, att tolken ej fort nog lärde språket var --- gamla vanan.
--- Telluriterna ville sova i intervaller, oberoende av dag och natt. De voro från Tellus vana vid 6 à 7 timmars sömn och därpå följande 17 à 18 timmars vaka --- och denna vana höll i sig.
Seleniten åter ville vaka 354 timmar i ett enda sträck och sedan sova ostörd i 354 andra timmar.
Följden blev, att nätterna förspilldes för läraren och dagarna för lärjungen. Detta reddes till slut ut så, att Abtra under jordbornas ideligen återkommande sömnperioder --- vilka seleniten alltid åsåg med en min av ängslan och ej kunde begripa --- att Abtra under dessa sömnperioder helt enkelt --- läste läxor.
Och på det sättet gick det ganska fort intill den dag, då Abtra på renaste svenska kunde säga:
--- Tack, mästare! Nu har jag kommit så långt, att jag kan bli er nyttig. Om ni vill, kunna vi genast bege oss ett stycke bort härifrån till ruinerna av en stad, som fanns här i den gråa forntiden, innan havet sjönk och alla drogo dit ned.
Han pekade nedåt.
--- Spadar med, tillade han, spadar att gräva med.
Utrustade med spadar, hackor och yxor begåvo de sig alla tre i väg.
Den spänning, i vilken de befunno sig, var oerhörd --- det jublade inom dem av nyhetens kittlande behag.
Abtra förde dem genom skogen, mellan dess väldiga rötter, som bildade kupoler strax över deras huvuden.
Selenitens gulbruna lemmar, välproportionerliga och smidiga, hade samma färg som de guldgula blommornas innersta del av kalken.
--- Vore, så resonerade Carl Modig, solen mycket brännande nere i »ekvatorlandet», så borde antagligen seleniterna vara försedda med negrernas bruna eller kolsvarta pigmentlager, som skydd mot det starka ljuset.
Han visste ej än, vad han senare erhöll kännedom om, att seleniterna i den bebodda gördeln där nere så att säga buro sin klocka på sig; att deras hud, som under den långa natten var nåstan vit som en germans, under den långa, tropiska dagen genomlöpte en hel skala av färger --- alla nyanser av gult, rött och svart.
Att Abtra icke framvisat detta berodde på, att han ju ej vistades i ekvatorialzonen utan uppe på högplatån.
Där nere i den heta gördeln blevo seleniterna vid morgongryningens ankomst gulare och gulare. Så blandade sig rött i pignientet och slutligen den nyans av svart, som med rött bildade brunt. På den hetaste tiden, 177 timmar efter solens uppgång, voro de så svarta som stenkol, en färg, som de sedan behöllo nästan oförändrad till nattens inbrott då den blektes av sig själv under den hela 354 timmar långa natten.
Redan från jorden, till exempel från Andrées första resa till Spetsbergen, hava vi prov på en liknande blekning i långt mörker. När de tre kamraterna sågo varandra efter den långa vinterns mörker, föreföll det dem, att de voro ljusgröna i ansiktena. De trodde, att detta berodde på att deras ögon påverkats av det långa mörkret. Andrée låste då in sig i frivillig, mörk arrest så länge till dess att de andra hade återfått sin normala hudfärg. När han så steg ut var hans hy verkligen ljusgrön --- vilket skulle bevisas.
Abtras hy förändrades ej mer än till gulbrun ungefär som badande germaner av sommarens saltvatten.
Nina bar nya kläder av egendomligt, pittoreskt slag.
Abtra hade lärt henne konsten att sy utan nål och tråd. Hennes kläder bestodo helt enkelt liksom selenitens, av brokiga hudar, vilkas kanter limmats samman av »rotträdets» kådiga, stelnade sav.
Dessa kläder voro förträffliga, och Ninas guldblonda skönhet framhävdes präktigt av den dräkt, bestående av himmelsblått pungråtteskinn, kantat med bräm av pingvinens snövita dunhamn, som hon under senaste tiden förfärdigat.
Det var besynnerligt med Abtras språk.
Carl Modig hade lärt honom detta till fulländning --- men besynnerligt nog ännu ej talat med honom om sin egen jord eller frågat om seder och bruk, egenskaper och annat hos seleniterna där nere i den varma gördeln.
Abtra yisste blott, att resenärerna kommit långt bortifrån --- »från en annan dal, som ingen dal var, utan ett berg». En ut- och invänd dal således, en buckla åt andra hållet.
Men nu vore tillfället kommet, menade Carl Modig. När seleniten
kommit till förståelse av vad ordet »stad» betydde, då kunde andra
akten av skådespelet »Månens erövring» börja --- --- ---
