De grävde.
Det vill säga Carl och Nina med sina jättekrafter; Abtras arbete bestod i att laga mat, fånga pungråttor och flå dem samt dyka efter fisk och halstra pingviner på sakta glöd. Eld kände han till. Och han omtalade, att seleniterna erhöll denna på ett mycket enkelt sätt. Det var fortfarande universalmedlet, den klara sega saften ur de rotträd, som växte där nere i det heta landet, som förhjälpte seleniterna till att få eld --- om de önskade --- men det var sällan, endast vid begravningar. Man brände sina döda för att undgå förruttnelsegasen i värmen. Detta att få eld tillgick så, att seleniten höll ned sin hand i vatten. Här böjde han pekfingret i krokig båge mot tummen så, att en rundel, stor som en tvåkrona, bildade sig av pekfingret och tummen. Denna rundning höjde han till hälften över vattnet. När de bägge fingrarna soltorkat göts den sega saven över dem. Den häftade fast vid fingrarna men ej vid vattnet, på vilket den flöt ut. När nu handen höjdes, ägde den en rund, genomskinlig hinna mellan pekfingrets krökning och tummen. Denna hinna fylldes med vatten. Den sjönk litet och blev tjockast på mitten. Ett brännglas av vatten var bildat --- det var endast att hålla det så, att solljuset gick igenom det och elden var bildad. Att linser bryta ljus hade de lärt, då en daggdroppe fallit på ett spindelnät och antänt underliggande torra kvistar.
De grävde vidare.
Abtra pratade sin vackra svenska med ett behagligt biljud, ungefär som ryssens uttal av det svenska y.
--- Förr, sade seleniten, var här hav. Folk bodde här. Städer funnos. Hus också. Av sten. Böcker, ritningar, mycket, men ej apparater som Carl Modigs. Så lär havet för länge, länge sedan hava sjunkit undan och en ny botten visade sig torr. Den var mycket bördig. Där var varmare. Alla gingo dit, alla. Så talar sagan.
Nu ha de sina hus där nere? frågade Nina.
Nej, Nina. Vi ha inga hus mera. Jag är icke född i hus, ej min far, ej min farfar.
--- Vad säger du? Men de små, små, nyfödda barnen?
--- Hava heller icke hus. Värmen där nere är ej för het, natten ej för kall, allt vad natur heter är härligt --- intet fattas --- och dock fattas allt.
Hans ögon blickade drömmande framför sig.
--- Hallå, sade Carl Modig.
Det var första fyndet som gjordes. En sten av en mur.
Med fördubblad iver grävde de vidare.
Och de funno!
Ja, allt tänkbart från en gammal, högt uppdriven kultur. Underbart formade krukor av lera, ornament på hus och pelare --- allt som skulle komma en fornforskare att glädjas och att vattnas i munnen på honom av forskningsiver. Det skulle fylla folianter, bliva en hel vetenskap för sig att beskriva de gamla seleniters liv den gång de bebodde skogsterrassen.
--- Underligt, sade Nina, att vi ej sett ett enda spår av detta förr. Vi, som gått igenom hela bältet.
--- Ack nej, svarade Abtra, allt multnar så fort här. Allt övertäckes --- intet spår finns kvar mera av det som var.
Underbara fynd blottades, men Carl Modig sade mycket förnuftigt:
--- Detta hinna vi egentligen med sedan. Abtra är gammal. Skulle vi undersöka hela denna stad, komme han att dö, innan vi bleve färdiga. Och då stodo vi utan tolk. Nej, vi få låta allt vad fornforskning heter vila --- blott en sak måste vi underrätta oss om redan nu.
--- Och det är?
--- Hur kranierna äro beskaffade.
De funno till slut en gravkammare --- långt nere vid grävning en.
Och här undersökte Carl Modig ett par typiska kranier --- ett mycket stort --- ett mycket litet.
--- Min aning har besannat sig, sade han, se här, hakan är litet större än Abtras, ehuru också denna, de gamla seleniternas, var mycket, mycket mindre än vår. Min aning var riktig, och nu skall Abtra få en kurs i geografi.
Han ritade upp tvenne kranier i profil. Ett mänskligt, ett av en selenit, och började:
--- Se hit, Abtra! Se på denna telluriska skalle. Det är mitt huvud, Ninas, alla jordmänniskors. Vad säger den dig?
--- Ingenting.
--- Nej, men antag, att den omgavs med vatten, såsom cirkeln antyder.
--- Ja, då skulle det vara mycket land i norr och litet i söder, svarade Abtra rappt.
--- Alldeles riktigt. Och denna skalle representerar också min jord. Men se nu på denna! Vad säger den dig då, i förhållande till den telluriska?
Abtra tänkte sig för ett enda ögonblick.
--- Att den jorden måste vara mycket utdragen åt norr, medan den har hav överallt åt söder, och det dessutom ett alldeles oerhört djupt hav.
--- Alldeles riktigt, Abtra.
Och nu vidtog en kurs i astronomi, geografi och hithörande vetenskaper, som gjorde, att Abtra knappast trodde sina öron.
Om den stora, stora, bebodda himlakroppen Tellus, söm bundit Selene så fast till sig, att den djupa Selenedalen bildats --- å --- han visste ej till sig av undran och häpnad. Och denna ohyggligt stora Tellus, som själv drogs åt norr så, att dess land samlats åt norr, den drog med oerhört mycket starkare kraft Selene så, att skyhöga berg danats på dess åt jorden vända sida.
Men solen, fick han veta, låg oändligt mycket längre bort än jorden. Att den var 324,000 gånger tyngre ån jorden, och att jorden i sin tur var 81 gånger tyngre än månen. Att en jordemänniska på månen väger endast 15 kilogram, men på solen 27 gånger sina 90 kilogram, det vill säga --- 2,430 kilogram.
--- Över hundra av oss, sade Ahtra.
--- Ja, alldeles korrekt, Abtra.
Och bortom solen lågo planeter och så stjärnor.
--- Men, slutade Carl Modig, vilken föreställning ha ni själva om er Selene? Låt höra, Abtra!
--- Å --- vi hava den tron, att vår Selene är himlavalvets enda, stora blomma.
--- Blomma!?
--- Ja, vill du höra vår världsåskådning, mästare, innan vi tåga dit ned?
--- Gärna, Abtra.
